Mottagandet av Ingela Strandbergs diktsamling ”Bäste Herr Thoreau!” exemplifierar det jag skrivit här nedan om analog respektive digital poesi.
Kristian Lundberg i Expressen (28/1) skriver kortfattat och nedlåtande under rubriken ”Universum utan betydelse”:
”’Bäste Herr Thoreau’ är en enkel centrallyrisk samling som verkar vilja återskapa en förlorad tid.
Vi befinner oss befriande långt ifrån moderna och cyniska utspel. Språket är ett verktyg – ingenting annat.
I Ingela Strandbergs lyriska universum är allt vad det ska vara. /…/
Det avgörande problemet med Strandbergs nya diktsamling är att den ingenting vidrör, ingenting berör.”
Ingela Strandbergs diktsamling är på intet sätt märkvärdig (det ligger inte i dess natur) men det är en i mitt tycke mycket fin samling dikter kring längtan efter transcendens och oändlighetsupplevelser mitt i en identifierbar svensk, lantlig vardag. Kristian Lundberg avfärdar den enligt min mening framförallt därför att han betraktar en sådan inriktning som otidsenlig. Uttrycket ”enkel centrallyrisk samling” är knappast något positivt omdöme. Moderna poeter skriver som bekant inte centrallyrik utan uppehåller sig i opersonliga språklaboratorier. ”Språket är ett verktyg – ingenting annat” för Ingela Strandberg, påstår Kristian Lundberg. Också det är en kraftigt negativ utsaga. Moderna poeter måste vara språkkritiska! Strandberg använder språket bland annat för att bygga metaforer – vilket en nutida medveten recensent inte kan fördra.
Viktor Johansson i Aftonbladet (också 28/1) förhåller sig betydligt mer öppen och generös till ”Bäste Herr Thoreau!” Hans recension andas inlevelse och jämförelsevis en mycket större respekt för poeten. Så helt annorlunda. Han sätter inte upp skrankor genom antydningar om att något sätt att skriva skulle vara mer föråldrat eller mera samtida än något annat, eller att det som händer hos Ingela Strandberg måste mönstras ut när vår tids spridda språkskepsis anfaller, ”den här boken är så bra, rymmer supersuggestiva minibilder”, tack för det.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
10 kommentarer :
Men överlag har det ju inte sett ut som i Expressen intervjun, eller hur? Hur förklarar du det?
Hmm. Intervjun=recensionen
Kristian Lundbergs recension är extra märklig om man betraktar hans egen poesi som är långt ifrån alla språklaboratorier.
Nä, Lundberg kan väl knappast kallas "språkmaterialist" eller "digital" ?
Kan det inte bara vara så att han inte gillade boken? Tyckte den var dålig och tråkig, inte vet jag. Men det kan väl inte vara ovanligt om man är recensent?
/Elin
Jag har läst en del riktigt bra poesi av Kristian Lundberg. Men som recensent tycker jag han har utvecklats i vindflöjelns riktning. (Dessutom litar jag över huvud taget inte på honom längre sedan han recenserade en bok som inte existerade, men det är i just detta sammanhang ovidkommande.)
Och den anklagande får nu vatten på sin kvarn genom att beskåda/läsa Lundbergs (mycket) positiva omdöme av Anna Hallbergs nya diktsamling "Mil". Att den anklagande nu "hoppar på" en av "de egna" visar bara på hur absurd den här stränga estetiska uppdelningen av poesin är. Om Lundberg är en "vindflöjel" är du en betongröv, Björsten.
"Betongröv"!!! Det var ett ord jag inte hade trott jag skulle få läsa på Argus Area! Hur lågt skall debattnivån sjunka
Sant. Betongröv var ett fult ord.
Den som följt Kristian Lundbergs recensioner på senare tid ser att det är renodlat brödskriveri - och exakt anpassat, medvetet och principiellt anpassat, efter vad tidsandan verkar kräva. Små iskalla kontruktioner av sykofantisk anpasslighet.
Möjligen skymtar ibland en grimasch bakom orden, eller kanske är det bara Warholsk iskyla rakt igenom. Böckerna läser han överhuvudtaget inte.
Jag tycker om Lundberg. Måste vara något fel på mig då. Eller så är det ännu enklare: jag följer inte med i hans recensioner. Tänker mest på några dikter han skrivit.
Skicka en kommentar