2008-01-21

Friserad sanning om kulturtidskrifter

I P1-programmet Publicerat som gick i lördags (repriseras natten till tisdag kl 01.15) diskuterades tidskriftsstödet.
En hel del intressant information kom fram, även om det mesta var känt för oss som tidigare följt – och deltagit i - debatten på tidskrift.nu. Ovanligt var att någon från Kulturrådet framträdde i media denna gång, nämligen den tidskriftsansvarige, Maria Ågren.
Lyssna gärna på programmet! Jag måste bara få kommentera en passus. Programledaren Åke Pettersson tog upp exemplet med Post Scriptum, det faktum att den fått sitt stöd sänkt från 50.000 kr till 25.000 kr.
- Det här att man sänker till 25.000, det är nästan som att meddela att begravningen närmar sig… Går det att göra en tidskrift med så lite pengar?
- Det går att göra tidskrifter utan pengar, det har jag gjort i tio år, inflickade Siri Reuterstrand från FSK. Men visst kan 25.000 vara avgörande.
- Det finns likartade tidskrifter där den ena kan få 50.000 kr och den andra kan få 500.000 kr…
- Det är ju så att man får väldigt olika mycket pengar, och det där är också delvis en bedömning vad man har för behov - som Maria säger - och vilken plats man fyller i debatten. Sen får man ju nästan aldrig så mycket pengar som man söker, men det står ofta i någon slags relation till hur mycket man söker, sa Siri Reuterstrand.
Här, liksom på flera andra ställen i inslaget, tycker jag att Siri Reuterstrand helt i onödan lierar sig med Maria Ågren, och faktiskt driver Kulturrådets försvarslinje utan att Maria Ågren själv behöver göra det. Faktum är att jag behövde lyssna på inspelningen flera gånger för att vara säker på att det faktiskt är Siri Reuterstrand – som representant för en förening som ska tillvarata kulturtidskrifternas intressen! – som sitter och försvarar Kulturrådet, både mot anklagelserna för jäv och att ge för lite pengar till vissa tidskrifter.
När Siri säger att de pengar man får står i relation till hur mycket pengar man söker är det ett påstående som går att ifrågasätta.
Låt oss titta på just PS ansökan (siffrorna är offentliga):
Post Scriptum sökte 562.980 kr i tidskriftsstöd för 2008 – och beviljades 25.000 kr. Den sökta summan var hög, men inte orimlig, om man ser till att några av PS konkurrenter (eller kolleger) har bidrag i halvmiljonklassen. Det bidrag som ges är inte bara lågt i sig självt utan måste också ses i relation till det sökta bidraget; man fick alltså 5 procent av sökta medel vilket måste vara ett nästintill unikt sätt att behandla en seriös ansökan om kulturstöd från en redan etablerad aktör. Utan att vara närmare insatt i hur PS budget var uppställd förmodar jag att den på sikt sökte komma upp i samma nivå som Ord & Bild eller 00TAL. Den hade helt enkelt ambitionen att göra en bred litterär tidskrift!
Ett nästan ännu mer flagrant exempel på diskrepans mellan sökta medel och det faktiska utfallet är Tidningen Kulturen, som sökte
785.000 kr – men nekades stöd över huvud taget. (Tidningen Kulturen ska gå över till månadsutgivning 2008 och borde därmed vara kvalificerad som kulturtidskrift, i högsta grad så skulle jag säga, även om det är en slags hybrid mellan granskande nyhetstidning och kulturtidskrift, som sådan välbehövlig.)
Varför försvarar Siri Reuterstrand det sätt som dessa ansökningar bemöts på? Att Kulturrådet håller masken ingår ju bara i deras policy, men någon som jobbar närmare tidskrifterna – och som själv jobbar med en kulturtidskrift – borde hålla sig för god för det.

9 kommentarer :

Helena Looft sa...

Jag tror att Siri Reuterstrand som representant för FSK är mån om att försvara alla tidskrifter som grupp – det säger hon också i programmet – i stället för att gå in och ställa en enskild tidskrift mot en annan.

Andreas Björsten sa...

Det är riktigt att Reuterstrand säger att hon inte kan ställa enskilda tidskrifter mot varandra. Men genom att inte _sticka ut hakan i någon riktning_ framstår hon som en ren jasägare i förhållande till Kulturrådet. Och det är inte bra för en företrädare för FSK. (Lyssna på inspelningen, hon tar ju orden ur munnen på Maria Ågren, de framstår som helt samkörda.) Kanske räckte det för Siri att hon gick emot Kulturrådet i fallet med Mana, orken tog slut där, eller civilkuraget. Nej, jag är inte ute efter att vara elak mot henne, men frågan är viktig!
Som redaktör för någon av de mindre tidskrifterna som nekats stöd eller fått halverat stöd och kanske tvingas lägga ner skulle jag vara ytterst missnöjd med hur hon förde debatten. Visst kan man vara medlem i FSK av ren solidaritet, men när debatten äntligen kommer upp i media bör väl knappast ordföranden lägga sig platt för Kulturrådet och snarast gå emot den kritik för jäv med mera som har framförts! Enligt min mening borde ordföranden i stället:
1) framhålla att stödet till kulturtidskrifter generellt är för lågt och borde höjas. Jämför med det av politikerna älskade presstödet, som enligt senaste numret av den fantastiska kultur- och samhällstidskriften Tromb omfattar ca 500 miljoner! Jag vägrar acceptera att Sveriges samtliga kulturtidskrifter endast skulle vara värda ca en tjugofemtedel i stöd av de pengar som tillfaller tidningar som SvD, Skånska Dagbladet med flera.
2) Den som ställer tidskrifter mot varandra är i själva verket Kulturrådet. Genom att det sedan ett antal år finns för lite pengar i systemet - höjningarna har uteblivit - så tvingas ju Kulturrådet hitta på mer eller mindre krystade skäl för att neka kvalitetsinriktade tidskrifter stöd, halvera små tidskrifters stöd osv. De enda som står sig någorlunda vad gäller stödnivåerna är ett fåtal stora och etablerade kulturtidskrifter, uppbackade av ett antal makthavare och opinionsbildare med förankringar i storstadspressen och vid universiteten (samt på Kulturrådet). Ett etablissemang som Siri framstår som sammanvuxen med.
En del av de gynnade tidskrifterna är ytterst smala och akademiska, andra har en lite bredare appell. (Men inte mycket.) De tidskrifterna kan vara värdefulla men de ställs mot de andra just därigenom att de framstår som gynnade på andras bekostnad. Tidskrifter med en mer folklig inriktning, eller som brinner för romantisk poesi, eller har någon annan "felaktig" inriktning har ju successivt rensats ut ur systemet för kulturstöd.

Andreas Björsten sa...

Bilden är långtifrån entydig, men de flesta tidskrifter som nekats stöd "sticker ut" på något sätt, avviker från mittfåran eller har inte odlat personkontakter bland makthavarna på samma sätt som somliga andra. Bo Cavefors Svarta fanor som också den nekats stöd skulle jag inte ens våga mig på att karakterisera.
Det är tydligen lättare att kräva politisk frihet (FSK:s och andras upprop till stöd för Mana) än litteraturpolitisk.

Jakob sa...

Det är tufft att rent geografiskt befinna sig i den så kallade periferin också, fråga redaktörerna för den nedlagda tidskriften Serum, som under några år växte ut till en både bred och djup kulturtidskrift men varje år tilldelades den lägsta stödnivån 25000 kr. Till slut gick det inte att fortsätta förlustverksamheten, som det i praktiken blir när man jobbar gratis.
Hur man än vänder och vrider på det - jag kan för min del inte se på vilket sätt Serum var sämre än andra kulturtidskrifter som lyfter omkring 100 000 i bidrag - tycks problemet där ha varit att tidskriftens redaktion låg i Skåne och att de hade för få kontakter på Kulturrådet. De hade till exempel ingen representant i referensgruppen som kunde gå ut och koka kaffe när det blev dags för bidragsfödelningsbeslut.
Och nu talar jag alltså inte i egen sak här, jag har inte jobbat med Serum. Men jag tycker det är skamligt att utmärkta tidskrifter tvingas lägga ner på grund av kulturpolitiska skäl, eller i värsta fall vänskapskorruption.

Andreas Björsten sa...

Ja, Serum var en av de bästa tidskrifterna. Den hade en fin och medryckande ton. Jag kan nog säga att den var viktigare för mig än den ojämna och bitvis plågsamt trendmedvetna BLM som existerade 2002-2004.
Serum var en stående inbjudan till det litterära livet. Som då även innefattade så mycket mer än bara böcker och skrivande, utan allt runt omkring, en slags festkänsla och en förväntan. Det är i den öppna inbjudan som den breda litteraturtidskriften börjar, och också kan fördjupas. Få tidskrifter har den utstrålningen och hållningen i dag, som Serum hade när den var som bäst. Fantasin är väl det som kommer närmast, men en helt och hållet ungkvinnlig variant som skiljer sig en hel del från Serums möjligen mer grabbiga framtoning.
Ur den mogne mannens/kvinnans perspektiv vill ju även Aurora vara en sådan tidskrift som sträcker sig ut, som öppnar upp det litterära samtalet.
Det finlitterära kan ofta vara rätt krampaktigt, eller är det bara jag som upplever det så? Det måste finnas en balans mellan prestige-grejer och det som kommer från andra håll, det ogarderade skrivandet, de själsliga utvecklingarna och livssynens expansion.
Serum hade nog en svacka mot slutet, kanske berodde det delvis på de ekonomiska svårigheterna. Men de rodde upp sig med ett väldigt starkt avslutningsnummer. (Som jag själv medverkade i, så jag kan inte vara OPARTISK.)
Över huvud taget är väldigt många av de tidskrifter jag tyckt bäst om antingen nedlagda eller nedläggningshotade. När ska det bli någon ändring på detta? Det har visat sig rätt svårt att komma igen, när man lagt ner ett projekt av det här slaget, som exempelvis Serum. Krafterna skingras, kunskaperna driver vidare, det tar tid att samla ihop allting igen... Väldigt länge nu har Serum pratat om att låta tidskriften gå över i en blogg (förvisso en något mer ekonomisk variant!) men efter ett halvår har det ännu inte hänt.
Se http://tidskriftenserum.blogspot.com

Thomas C Ericsson sa...

Att ha författare, tidskriftsredaktörer, musiker med i Kulturrådets refernsgrupper är ett ganska tvivelaktigt system. Bäddat för favorisering av kollegor och vänner. Kulturrådet måste hitta ett annnat sätt att utse mottagarna av bidrag. In med fler bibliotekarier i referensgrupperna. De är kunniga, objektiva och omutbara ;-)

Tomas Ekström sa...

Det är skrämmande men bra formulerat av Andreas, "Tidskrifter med en mer folklig inriktning, eller som brinner för romantisk poesi, eller har någon annan "felaktig" inriktning har ju successivt rensats ut ur systemet för kulturstöd." Så är det ju. Vi lade ner Serum efter sju år, eftersom vi visste att vi, hur mycket vi än satsade, hur mycket pengar vi än sökte (vanligtvis kring 200-250 000), skulle få 25 000 spänn även kommande år. Vi funderade mycket över varför vi inte ansågs vara värda mer än så, och kom väl i stort sett till samma slutsats som Jakob här ovanför. Vi hade vår redaktion på fel plats. Vi hade inga som helst kontakter på Kulturrådet, eller för den delen i Stockholms kulturvärld överhuvudtaget. Avsändaradressen gör ju också att det blir mycket svårare att få recensioner i de dagstidningar vars kultursidors åsikter väger tyngst, det har ju rätt många små tidskrifter och förlag fått erfara. Vilket också var en drivkraft för oss, att göra något eget, att våga drömma, drömma om något kanske lite naivt men för oss väldigt vackert, en inbjudande, osnobbig, ja till och med rolig litteraturtidskrift. Vi blev varnade när vi startade, att det skulle bli svårt för oss av just den anledningen, att kulturrådet skulle tycka att det räckte bra med en litteraturtidskrift från Malmö (Peqoud), något vi bara skrattade åt då, det lät helt befängt. Att göra en tidskrift utan pengar? För redaktörernas del kan det väl funka, men att aldrig kunna betala ett enda arvode? Aldrig kunna betala en översättare eller en fotograf? Nej, det är inte hållbart i längden att driva en tidskrift på det viset. De pengar vi fick täckte ju knappt tryckkostnaden. På sätt och vis är det skönt att slippa alltihopa nu, men det är ju synd att det ska vara så. Synd om de som fortfarande kämpar med sina tidskrifter. Det blir en bloggvariant av Serum, åtminstone, och den kommer mycket mycket snart. Men visst önskar jag att vi kunde ha fortsatt trycka tidskriften.

Anonym sa...

Hejja Andreas! Du är bäst!

Anonym sa...

Serum var svinbra. Tragistk att navelpillande tråktidningar lyfter allt stöd på så, till synes, tvivelaktiga grunder. Det är ju absurt att få lyfter så ansenliga summor, medan såna aktörer som Serum sliter svetten och blodet ur sig för att kunna hålla näsan över ytan. Till slut funkar det ju inte. Och utbudet utarmas. Jag köpte i stort sett hela Serums backkatalog. Men köper ingen av de nya storstödstagande kultursidesdominerande tidskrifterna. De lockar inte helt enkelt. De spelar på en anna högre, finare nivå - som låtsas vara så jävla kulturell och bra, men som känns så mkt kejsarens nya kläder. Ingen substans och känsla.