2008-01-24

Glänta stiger ner i underjorden

Obehaglig artikel av författaren och tunneltågföraren Ola Nilsson i senaste numret av Glänta (som har temat Underjord).
Han börjar så här:
"Rebell-Robban står vid Slussen och spelar. Jag vill alltid ropa något till honom i mikrofonen när jag stannar tåget, något tillrop av sympati.
Hur länge har han stått i stan och spelat sina punklåtar? Femton år? I DDR kallades de som levde utanför den socialistiska normen för Die Asozialen.
Hur går man från att vara en asocial tlil att bli en turistattraktion tänker jag då jag ser den numer rätt trötte Rebell-Robban sälja cd-skivor till en turist.
När jag kommer till Medborgarplatsen hör jag ett anrop på radion från nästa tåg som ankommer Slussen.
- Det behövs rensning på plattformen i Slussen, det är den där ohyran som står och skriker nu igen.
Trafikledaren:
- Förorening vid Slussen, det är uppfattat, vakter är på väg."


Så långt är jag med, det är en intresseväckande början, inte minst för oss som håller på Rebell-Robban. Jag ser honom kanske på ett litet annat sätt, varken som turistattraktion eller som enbart en asocial punkare i tunnelbanan. Robban är en varm och vänlig själ, en kraftfull och unik scenpersonlighet, som inte bara uppträder i tunnelbanan utan - när andan faller på - på öppna scener runtom i Stockholm. Han låter sig även bokas för olika gig. Ja, kort sagt, jag känner honom, han är mer än en bekant. Jag vet också att han har en hatkärlek till Connex och alla som jobbar där (numera namnbytt till Veolia). Den kommunikation som tunneltågföraren [Ola Nilsson själv, det finns på så sätt ingen distans i texten] överhörde är omänsklig, men någonstans vänder Robban just det här bemötandet till sin fördel. Han får skrattarna på sin sida, och någonstans är det humor, men omänskligt är det.

Problemet med Ola Nilssons text är att han inte bara kritiserar sina kolleger för en föraktfull inställning till alla som på något sätt avviker, tiggare, alkoholister, knarkare osv. Han föraktar sina kollegers förakt och skruvar därmed upp det till en ännu obehagligare grimas när man läser vidare i texten.
Enligt min mening finns det en obehaglig och på ytan ganska skrämmande ton många gånger i sättet att tala om trafikanterna på Connex som arbetsplats. Det är nog mest en jargong, ärligt talat, hos en utsatt yrkesgrupp [därmed inte sagt hur det förhåller sig i det återgivna fallet här ovan]. Jag tror inte tunneltågförare är mer omänskliga än andra, snarare tvärtom, höll jag på att skriva. Det är ett arbetaryrke och man gör kanske rätt i att hålla vissa slags obehagskänslor på armlängds avstånd, utan att för den skull bli omänsklig. Sådant som människor som hoppar framför tåget är ju en realitet till exempel, det får ju de flesta uppleva... Jag vet att de förare som råkar ut för det och som har behov av att prata om det flera år efteråt knappast är omänskliga, Ola Nilsson fastnar i en schablonbild av sina kolleger tycker jag.
Ovanpå det föraktar Ola Nilsson ägaren av ett känt café som för tio år sedan (!) sagt i ett tv-inslag att han ville ha bort knarkarna från Vasaparken, han föraktar också de människor som klarat sig, som har en lite bättre position och (skulle han nog säga) poserar som bohemer som skriver sina egna regler.
"Livsstilsflocken. Den köpstarka medelklassen. Där har vi de verkliga konstnärssjälarna, och de är det tillsammans. Genier i flock."

Sen föraktar han paradoxalt nog också författarna:
"De nya genierna rör sig i kastbyar över stan. Bland dem vandrar emellanåt en författare. Hon har gått på en författarutbildning och lärt sig att det inte finns några genier och att allt redan är skrivet, att fältets 'mästerverk' redan är kartlagda, varför vår lott är att skriva 'intressant' i stället. Eftersom hon är omgiven av genier - varenda café, bar och tv-program är fyllda av dem som skriver sina egna regler och förverkligar sig som unikum - så förstår hon inte varför alla på författarutbildningen säger att det inte längre finns några genier."

Här finns ett "vi" i texten, för första och enda gången. Men det är - observera - sagt med förakt. Allt detta interfolierat med citat av Michel Foucault och Friedrich Nietschze. Är det således ett stort förakt?
Någonting är Ola Nilsson på spåren (!), ändå spårar hans text ur fullkomligt, den saknar mänsklig värme, inte ens Rebell-Robban som han känner sympati för säger han ju ett ord till. Den exemplifierar den känslokyla och det avstånd som den själv vill varna för. Författaren eller hans alter ego sprider ännu kallare vindar än de ganska otäcka fenomen han vill spegla.

Viktor Johansson recenserar sedan det nya numret av Glänta i Aftonbladet (22/1):
"Ett gäng intellektuella går ner i underjorden och hänger med gruvarbetare och annat ljusskyggt mullvadsfolk - men nej, så von oben som jag befarar blir det aldrig. Glänta håller koll på gråskalorna i mörkret."
Och så lite längre fram i recensionen:
"tredje klassens musikanter (som Rebell-Robban) som inte ens kan kallas gatumusikanter." Von oben-förakt var det ja. Nu börjar jag faktiskt tro att det är vad det handlar om; ett gäng intellektuella med föraktet skrivet i sina pannor stiger ner i underjorden.

2 kommentarer :

Viktor Johansson sa...

Bra att du skriver om detta, man ska alltid vara misstänksam när intellektuella går ner och fraterniserar med de riktiga människorna. Jag kände av det där i numret. Överlag klarar man sig tycker jag. Men fler röster behövs. Bra.

Och måste förtydliga att jag menar att Rebell-robban är en gatumusikant, skivartist i klass med andra, men att han står i underjorden sänker honom en klassnivå i allmänhetens ögon. Det är en klassfråga, underjorden har alltid varit ett tillhåll för underklassare.

Anonym sa...

En mycket underhållande läsning!
Här får ni länken till ännu mer spännande läsning; http://www.rebellrobert.se