Två diktsamlingar på stora förlag

Att säga att Hanna Nordenhöks "Hiatus" är en skrifttematisk diktsamling är att göra ett understatement. Här några citat ur boken:

"att skriva löser ingenting"

"Det man vet, skriver man inte."

"Jag skriver ingenting."

"Jag skriver ner klockslaget."

"Kanske skriver jag mig bara in i en
meningslös sorg."

"Allt man skriver är sant."

"Jag vill inte skriva leva
lossna dö."

"Jag kan inte dö medan jag skriver"

"Jag skriver på morgnarna igen."

"Vad vill dig skriften."

Utöver dessa lossryckta rader kan man hitta ett antal rader på temat "språket", "att säga", "att tala" osv.
Raderna om ett jag i en igenkännbar, yttre verklighet finns där, men de är ytterst få:

"jag kissar, jag röker, jag går runt"

"jag sitter på balkongen"

"jag sover, jag dricker kaffe, jag älskar dig"

"Jag ser ut över husen, fönstren blänker, träden. Min hand. Är
bara. Här. Rörde sig. Redan."

"Jag lyfter kaffekoppen, jag är lycklig."

Jag citerar lösryckta rader, men faktum är att många av dessa rader faktiskt står för sig själva också i boken. Det är sålunda en ytterst fragmentarisk och komprimerad poesi. (Samlingen omfattar i sin helhet endast omkring 300 rader.)
Man kan säga att den kretsar kring det mest basala, dikterna handlar (förutom om att skriva) om att börja och sluta; allting står vid en punkt som innebär antingen födelse eller död, och detta tillstånd förknippas på något sätt med skrivandet.
Detta antyds redan i det inledande citatet av Hélèle Cixious: "Jag skriver och du är inte död". Det visar sig vara en nyckelmening.
Titeln "Hiatus" betyder (inom fonetiken) vokalmöte, det har också flera andra betydelser. Förutom att titeln återigen pekar ut en skrift- och språktematik, tolkar jag den i vidare mening som syftande på besvärliga möten som samtidigt innebär avsked.
Det här är faktiskt ingen dålig diktsamling, även om den utsäger ytterst litet. För mig vore det intressant att höra mer om Hanna Nordenhöks tankar kring skrivandet, har inte sett någon sådan artikel. Jag tycker svenska poesirecensenter i vanlig ordning lämnar läsaren rätt mycket i sticket. Pressrösterna kring diktsamlingen på Norstedts hemsida visar i princip bara att diktsamlingen hyllas av skribenter som Anna Hallberg, Athena Farrokhzad och Amelie Björck, samtliga recensenter med vad jag lärt mig urskilja som en likartad poesisyn, för övrigt. Dikternas art problematiseras för lite. Ärligast eller åtminstone mest givande i sin recension
är Amelie Björck, som påtalar diktsamlingens förmodligen mycket stora beroende av förebilden Hélène Cixious. För en sak är klar, en sådan här debutdiktsamling - även om den också har vissa personliga förtjänster - skriver man inte utan att vara väl förberedd och påläst i mötet med andra författare.

Angående svikande svenska poesirecensenter: Varför har ingen recensent påtalat Helena Olssons uppenbara beroende av den unga Eva-Stina Byggmästars dikter i sin debut Ekorrar Monolit You!. Hon döljer det inte själv i varje fall, se dikten "Eva stingslig och söt!"