Kulturtidskrifternas Moment 22

Anförande tänkt att hålla vid FSK:s årsmöte på Tidskriftsverkstaden i Stockholm den 18/4

Jag tänkte prata om kulturtidskrifternas Moment 22, och det gäller speciellt de små tidskrifterna.
I ett system där det finns för lite pengar, för att alla som är kvalificerade ska kunna få stöd, måste man hitta på olika utstötningsmekanismer för att hålla systemet inom budget. Så har det varit med kulturtidskriftsstödet de senaste fem tio åren.
Den totala pengasumman står stilla och minskar därför i praktiken med inflationen och ökande kostnader. Antalet tidskrifter som får stöd minskar från år till år. Det var 150 för trettio år sedan! I fjol var det 119. I dag är det 105.
Här kommer det nyss omtalade Moment 22 in, som alltså speciellt drabbar de små tidskrifterna.
Tänk er att ni sitter i referensgruppen och funderar över hur mycket stöd tidskrifterna ska få för kommande år. Vissa tidskrifter sticker ut, de har maximala 600.000 kr eller 550.000 kr i produktionsstöd, och har i många år legat i toppen av ”bidragsligan” – vi vet alla här vilka det är. Jag tror det är väldigt lätt att de som är satta att bedöma tidskrifterna resonerar så här: Den här tidskriften har 600.000 kr i stöd – alltså måste den vara mycket kulturellt värdefull. Det ska väldigt mycket till för att ta ifrån en sådan tidskrift stödet, eller över huvud taget minska det. Om inte annat får man tidskriftens oftast inflytelserika redaktörer och medarbetare samt deras vänner på sig.
Likadant, fast tvärtom, fungerar det när man bedömer de små tidskrifterna, som kanske har 50.000 kr eller 25.000 kr i stöd eller rentav saknar stöd helt men ändå ansöker om bidrag. Den här tidskriften har ett väldigt lågt stöd – alltså kan den inte vara så värdefull. Inte heller har en sådan tidskrift så många inflytelserika vänner, som kommer att slå larm i Dagens Nyheter om orättvis medelsfördelning. Det blir rentav lockande, när det är ont om pengar, att dra ner på stödet till en sådan tidskrift.
Systemet som det är uppbyggt nu, där inga nya medel tillförs, gynnar en sådan här tröghet och kanske också feghet i fördelningen. Märk väl att det här Moment 22 som jag tagit upp inte alls har med kvaliteten på de enskilda tidskrifterna att göra, utan verkar ändå. Det är en form av cirkelbevisning där faktiska förändringar i tidskrifternas kvalitet i princip aldrig behöver vägas in i bedömningen.

Men låt oss gärna prata om kvalitet vad gäller kulturtidskrifter. Jag anser att kvalitetsbegreppet, som det har cementerats under senare år, ensidigt gynnar en viss syn på kvalitet. Det har blivit renodlat akademiskt, och då syftar jag inte på att man vänder sig till ungdomar som läser på universitetet, vilket historiskt sett alltid har varit en stor målgrupp för kulturtidskrifter. Jag syftar på att kulturtidskrifter oftast görs av människor med väldigt hög akademisk utbildning, med en ställning och karriär inom den akademiska världen. Och att referensgruppen ser detta och känner igen sig själva i det tänkande och de teorier som finns representerade i tidskrifterna. Begrepp som folkbildning, att göra en bred kulturtidskrift och så vidare, har kommit fullständigt i skymundan. I stället har vi fått ett avsmalnande, elitärt kvalitetsbegrepp som uppvisar en viss grad av slutenhet mot omvärlden. Det ställs aldrig under prövning, sätts aldrig under debatt, utom kanske någon enstaka gång om året då man diskuterar tidskriftsstödets fördelning.
Vad gäller litteraturtidskrifter, som jag känner bäst till, är det uppenbart att de små tidskrifterna med en från mainstream avvikande litteratursyn ligger illa till. Den akademiska synen på litteratur och läsning är att man ska hålla en viss distans, analysera, inte låta sig ryckas med… den romantiska litteratursynen är en annan. Där är det inte förbjudet med inlevelse och känslomässig läsning, vilket det faktiskt är inom den akademiska världen. Därför missgynnas alltid små tidskrifter som görs av konstnärssjälar i förhållande till stora tidskrifter som har en tydlig akademisk förankring.

Låt oss inte heller glömma tidskrifternas förmåga att väcka debatt. I grundtexten som styr tidskriftsstödets utformning står det så här:
”Stöd utgår till kulturtidskrifter som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation eller med kulturell, ekonomisk eller social debatt eller som ger utrymme för presentation och analys inom de skilda konstarternas områden.”
Man kan lägga märke till att egenskapen att väcka debatt, som det är formulerat här, anses vara en viktig funktion hos kulturtidskrifterna, det nämns faktiskt före presentation och analys inom de skilda konstarterna. Kanske tänkte lagstiftarna här på mångfald i sann mening i stället för i den snäva mening begreppet i dag används.
Men frågan blir då vilka tidskrifter som i dag lever upp till kriteriet att väcka debatt? Det är sällan de som har mest pengar väcker någon debatt över huvud taget, enligt min mening. Undantaget var väl när Bangs chefredaktörer avgick, för då blev det debatt om feminismens olika inriktningar. Debatten om Mana hade politiska övertoner, och visade på hur staten numera detaljstyr de tidskrifter som ska få stöd. Den var ytterst nära att bli av med sitt stöd helt och hållet av politiska skäl och fick det som en konsekvens av debatten sänkt.
Bland litteraturtidskrifter är det de riktigt små som har väckt debatt under det senaste halvåret. Tidskriften Post Scriptum, numera nedlagd, väckte debatt på åtminstone tidskrift.nu, liksom tidskriften Aurora som jag själv representerar, som saknar kulturstöd helt och hållet. Övriga tidskrifter sitter still i båten och är fogliga bidragstagare. Så kan det i alla fall tolkas. Men vill vi ha kulturell frihet måste även tidskrifter som väcker debatt få finnas.