Några viktiga diktsamlingar i bokhyllans halvdunkel

Visst skulle vi kunna prata om riktig poesi, till skillnad från språkmaterialistisk dito. Men ett problem är att så få (gissningsvis) har läst de diktsamlingar jag refererar till. Förutom de uppenbara namnen (Vesuvius-gruppen, Stagnelius med flera) älskar jag dikter och diktsamlingar av bland andra Roger Skjöld, Bo Jonsson och Lars Hasselblad. Udda namn, udda författarkarriärer, ligger de i ljusdunkel ungefär som en sidogång i Chartres-katedralen.
Bo Jonssons "Utanför det krökta rummet" (Bonniers, 1974) är nog en av den svenskspråkiga litteraturens tio bästa diktsamlingar, med sin blandning av hudlös surrealism och inifrånkritik av socialstaten Sverige.
Roger Skjölds debut "Leva som snö" (Wahlström & Widstrand, 1978) är slängig krogpoesi ibland genomsköljd av ett inre, visionärt ljus. Uppföljaren "Akt" (1979) är skärande naken existentiell poesi, något av den mest dramatiska romantiken efter Öijer. Efter "Stilla hav" (1981) och "Lanterna" (1983) tycktes dock författarskapet mattas av men samtliga dessa diktsamlingar rekommenderas varmt.
Lars Hasselblads "Feodorovska" (Bonniers, 1970) är inte någon helgjuten diktsamling, men det som är bra är omistligt. Dikterna om Linnés lärjungar Forsskål, Thunberg och Sparrman, om Jesper Svedberg och Emanuel Swedenborg är fantastiska. De skriver delar av den svenska kulturhistorien så att säga inifrån.
Historisk närvaro i texten kan skapas på olika sätt, Lars Hasselblad gör det genom en kombination av historiska - fejkade eller äkta - citat och personlig inlevelse. En röst av lidelse går genom historien, och jag vet inte säkert om det är Swedenborg eller Hasselblad som talar, det är något av de bägge.
Vem följer upp dessa spår? Vilka har makten att skriva den svenska poesihistorien, dölja/döda dessa författarskap eller låta dem leva?