Johannes Anyuru bäst av de unga

Bland diktsamlingar av yngre poeter (födda efter 1970) står nog Johannes Anyurus "Omega" (Wahlström & Widstrand, 2005) i särklass.
Johannes Anyuru utgår från jagets egna upplevelser, men genom att ta in också barndomskamraters och vänners erfarenheter i språket breddar han diktsamlingen till flerstämmighet utan att förlora det subjektiva perspektivet. Det är oerhört starkt gjort. Det är också motsatsen till det språkmaterialistiska sättet att jobba med texter (se exempelvis den här intervjun med Anna Hallberg) där poeten börjar med att stryka allt subjektivt, sedan tar in skikt av stämmor och röster från olika håll och klipper ihop det till en helhet, ofta med en (fördolt) subjektiv tematik - vill jag påstå - men med ett opersonligt uttryck.
Den subjektiva dikten som också tar in andras röster får en ojämförligt större djupverkan än den språkmaterialistiska brusdikten. Den språkmaterialistiska dikten brusar oftast in genom det ena örat och ut genom det andra. Johannes Anyurus röst bär - genom brusnivåerna.