Bristande öppenhet inom SR - det sitter i väggarna

Väldigt intressant och viktig artikel av Gunilla Brodrej i Expressen för några dagar sedan, om Sveriges Radios - och speciellt P3:s - musikutbud.
Jag håller faktiskt med henne på alla punkter.
Jag tillhör dem som sällan lyssnar på SR nuförtiden. Det känns mer givande att läsa en dagstidning, lyssna på en CD, eller kolla på youtube. (Eller, tja, läsa en bok.) Jag, som inte ens tillhör mp3-generationen, kanske är fel person att uttala mig. Men alla människor har rätt att ha en åsikt om public service, som vi ju faktiskt betalar över skatten, även om det kallas för radio- och TV-licens. Jag är uppvuxen med P3 och har lyssnat mycket på både P1 och P3, tidigare. (Trots ett intresse för klassik musik lyssnar jag sällan på P2.) Men liksom Gunilla Brodrej har jag tröttnat.
Kanalerna känns för formaterade, en förändring som har kommit successivt men alltmer smugit sig på. Under trycket av de kommersiella kanalerna har man infört diverse förändringar och insnävningar av utbudet, förutom de som har karaktären av rena besparingar; P1 får exempelvis inte spela musik, det måste vara renodlad talk radio. På samma sätt måste P3 spela musik med vissa korta intervall, varför ett samtal i princip aldrig kan fördjupas i den kanalen. Andra tillgängliga kanaler har sina fel och brister, de räknar jag bort här, då jag lyssnar på dem ännu mer sällan.
Enligt Gunilla Brodrejs artikel säger en företrädare för P3 att kanalen riktar sig till ungdomar mellan 19 och 26 år, och att allla andra tillhör fel målgrupp. Med en sådan inställning kan man aldrig skapa (eller återskapa) en bred public service-kanal, då man bara tillhör rätt målgrupp i sju år av sitt liv. Tidigare gick gränsen för målgruppen vid 39,5 år, om jag minns rätt, vilket gav en betydligt mer flytande övergång in i den yngre medelåldern.
Vidare tar Gunilla Brodrej upp rotationslistan över låtar som måste spelas med en viss regelbundenhet över dagen i P3. En sådan lista fanns inte på min tid, den infördes för cirka femton år sedan, efter stora diskussioner bland producenterna, som tidigare hade fått välja musikutbudet mer fritt.
Jag jobbade själv på Sveriges Radio 1982-91, sysslade med musikrapportering. Jag var personligen en av dem som tog fram den första musikstatistiken och därmed överblicken över vilken slags musik i olika genrer och med olika upphov som spelades i Sveriges Radio-koncernen. Jag kan ju berätta för er - off the record - att resultatet av den första musikstatistiken omedelbart mörklades och låstes in i dåvarande P3-chefens skrivbord, samt vi som hade varit med och tagit fram den belades med munkavle. Det har att göra med bristande öppenhet inom SR och frågor som speciellt på den tiden var mycket känsliga. Någon som kan gissa orsaken?