Om kulturens ofrihet

Hur fritt är det svenska kulturlivet egentligen?
Ganska ofritt, skulle jag påstå. Jag tror inte att folk i allmänhet känner till hur detaljreglerat kulturlivet numera är, utifrån de önskemål och krav som olika bidragsgivare ställer.
Man kan kalla det för en slags välviljans tyranni, inte minst när stat eller kommun håller i dirigentpinnen. Betrakta exempelvis Stockholms kommuns riktlinjer [OBS! pdf-fil] för dem som vill söka kulturstöd. I den sista punkten står det så här:
"En jämn fördelning mellan kvinnor och män bör eftersträvas bland såväl utövare som publik."
Sådana formuleringar (som i praktiken innebär redovisning efter varje arrangemang på hur många kvinnor respektive män som varit närvarande) riktas bara till oetablerade kulturarrangörer. Om samma krav ställdes på Dramaten och Stadsteatern skulle de få slå igen omgående. Jag tror inte heller att det leder till jämställdhet, utan snarare till ett slags kramptillstånd för kulturen. Jag menar, vad ska en kulturarrangör göra, skicka hem överskottet om det kommer för många män (eller kvinnor) i publiken?
Det samma gäller bidragsgivarnas intresse för "svaga grupper". Vad innebär det i praktiken; ska vi gå runt och fråga deltagarna i ett arrangemang om de tillhör en "publikgrupp som varit svagt företrädd i stadens kultur- och föreningsliv"? Hela betraktelsesättet andas stelbenthet och främlingskap inför hur det faktiskt går till i kulturlivet; min hållning som arrangör är att välkomna alla, något annat tycker jag är otänkbart, åtminstone om man håller på med Poetry Slam.
Jag vill att människor med olika ålder, bakgrund och kön ska kunna mötas, men det betraktelsesättet motverkas snarast av bidragsgivande myndigheter inom kulturen.