Att hitta till teatern - priser och koder

Jag skulle gärna gå på Dramatens sommarspel och se Drottningens Juvelsmycke (även om jag misstänker att min gamla favoritförfattare Almqvists verk blir kraftigt misshandlat i den här uppsättningen).
Men varför skulle jag vara en idiot och betala fullt pris för att gå på Dramaten när nästan inga andra gör det? Det framgick av DN:s artikelserie för några månader sedan att majoriteten av publiken på Dramaten förra året hade fått antingen fribiljetter eller rabatterade biljetter.

Vilket påminner mig om när jag skulle gå på Stockholms Poesifestival (också på Dramaten) för något år sedan och studsade inför priset när jag kom till biljettkassan, som om jag minns rätt var 675:- kronor; dvs 225:- styck för sammanlagt tre olika föreställningar. När de som jobbade i biljettkassan märkte att jag knappast var beredd att betala det priset så avslöjade de plötsligt att det fanns ett "erbjudande", om jag sa ett "kodord" så kunde jag få gå på samma evenemang för 150:- sammanlagt. Och på det sättet blev plötsligt salongen full. Missförstå mig rätt, jag är glad att jag fick gå till det lägre priset, men det gäller verkligen att ha rätt kontakter och känna koderna inom kulturlivet, inte minst för oss som jobbar "efter arbetsschema" (hej Johan Jönson).

Nå, tills vidare rekommenderar jag en annan Almqvist-föreställning, Det går an som igår hade nypremiär på Parkteatern. Ja, inte i första hand därför att den är gratis, även om det underlättar att komma iväg, utan därför att den är fantastiskt bra.
Så här skrev jag om föreställningen, när jag såg den sent i juni:

"Varken Aftonbladets recensent eller Expressens (som ändå var Nils Schwartz) förstår vari det riktigt geniala med Parkteaterns uppsättning av "Det går an" består.
De två huvudrollerna Sara Videbäck (Hanna Alström) och Albert (Ulf Stenberg) suffleras, kommenteras och avbryts hela tiden av en kosovoalbansk betjänt (?), Mërgrim (Bashkim Neziraj). Till en början förstår jag inte alls tanken med att låta denna harlekingestalt, som snart visar sig spela alla upptänkliga roller som det unga paret möter på sin färd mot Lidköping, ta en så stor plats.
Men snart förstår jag: Denne kosovoalbanske flykting (kanske både i verkligheten och i rollen) blir en utsänd från vår tid som tar på sig rollen av att förklara sådant som kan vara svårt att förstå för en nutida åskådare. Varje gång ett lite ålderdomligt ord kommer upp i texten - jag kan tyvärr inte dra mig till minnes något enskilt exempel just nu - så är han där och ifrågasätter, driver med och åskådliggör det som skulle förklaras. Detta naturligtvis i ett samspel med de unga älskande, för vilka det mesta - som ligger utanför deras egen relation - dock är mera självklart.
Att Bashkim Neziraj är ett komiskt geni som omärkligt går in och ut ur olika roller i en slags storslagen commedia dell'arte-tradition gör inte saken sämre.
Det geniala är hur just han som kosovar befinner sig i ett samtida flöde på scenen tilsammans med två ungdomar stigna ur 1800-talet. Tillsammans blir de här och nu."