Mottagandet av Öijer

Det närmast extremt stora intresse som mött utgivningen av Bruno K. Öijers nya diktsamling visar att det finns ett sug efter en annan typ av poesi än den i dag gängse. I snart två decennier nu har Öijer som den kanske enda svenske samtide poeten fått representera den romantiskt-orfiska traditionen (den stora traditionen!) inom poesin. På samma sätt har det sedan 90-talets mitt bara funnits utrymme för en muntligt-kommunikativ poet (Bob Hansson) i offentligheten. Under 00-talet har också den svårplacerade Johannes Anyuru tillkommit till denna parnass av fristående personligheter.
Övriga svenska poeter (framförallt de yngre) har i större eller mindre grad varit influerade av språkmaterialismen, till och med de som från början hade en helt annan inriktning. Jag tänker på poeter som Lukas Moodysson, Petter Lindgren och Kennet Klemets; poeter som jag fortfarande tycker om men vars senaste utveckling jag samtidigt ställer mig frågande inför. Det är annars lätt att glömma att Lukas Moodyssons ”Vad gör jag här” från 2003 är en av 00-talets bästa svenska diktsamlingar – det försvinner liksom i den spretighet som har kommit att utmärka hans litterära karriär, trots flera fantastiska ansatser.

De flesta som skrivit om ”Svart som silver” har gjort det antingen med eller mot myten Bruno K. Öijer. Petter Bengtsson i Hallandsposten utgår exempelvis från myten och ger den en positiv tolkning. Peter Grönborg skriver i stället mot myten, vilken han ger en negativ tolkning. Jag tycker Grönborg har en del poänger även om han i en del fall missar målet grovt. Man måste notera att Peter Grönborg kräver lösningar av Bruno K. Öijer, som om han vore en slags politiker, medan hans poesi i själva verket är övervägande känslomässig och intuitiv, och där ligger ju dess stora styrka, liksom i bildskapandet.
Men att hatet och hämndbegäret har varit och kanske fortfarande är en drivkraft inom Bruno K. Öijers poesi kan väl ingen insatt förneka.
Det bekräftas redan om man slår upp den kanske mest informativa artikeln om Bruno K. Öijer som publicerats under de senaste två veckorna, den långa intervjun i den smaklöst vräkiga tidningen Dagens Industri Weekend. (Fotografen Jack Mikrut har för övrigt tagit den särklassigt mest nakna och avslöjande, och därmed också litterärt mest betydelsefulla bilden av Öijer till denna intervju.) Artikeln/intervjun av Nina Åkerberg handlar till skillnad från ovannämnda artiklar mer om att spräcka myter kring Bruno K. Öijer, och den innehåller också information jag inte sett någon annanstans.

Men just nu gällde det hatet som drivkraft, jag citerar:
”Bruno K. Öijer när en stark skepsis, nästan ett hat, mot auktoriteter, myndigheter, socialdemokrater och etablissemang, en skepsis som är djupt rotad i hans barndom. Som liten bodde han i ett gammalt trähus i centrala Linköping. Standarden var låg med vedspis och kakelugnar och bara kallt rinnande vatten, men husen var vackra gårdsbyggen från 1880-talet. När husen revs och marken där de hade stått asfalterades, förändrade de socialdemokratiska politikerna den tioåriga blivande författarens – han skrev redan långa berättelser om indianer och vita – livsvillkor.” (DI Weekend, 19-20 september)
För övrigt är jag själv uppvuxen under mina tidigaste barnaår i samma, redan då skövlade stad, Linköping.

I Dagens Industri ser jag också den konkreta uppgiften att hans förra bok, ”Dimman av allt”, såldes i 30.000 exemplar. En väldigt hög försäljningssiffra för en svensk roman; för en diktsamling i modern tid är det nästintill unikt. Jag tror att det är första gången sedan Nils Ferlins tid som en originaldiktsamling av en svensk författare fått en sådan spridning. Försäljningssiffror är sannerligen inte allt – men det visar ändå hur felaktig den defaitism är som säger att poesin i dag inte har någon möjlighet att nå ut brett utan måste nöja sig med mer elitistiska, slutna kommunikationsvägar. Det är välgörande att se hur någon som arbetat målmedvetet så länge ändå förmår få ett sådant genombrott, med den risk att bli ihjälkramad som det samtidigt innebär; folklig mot sin vilja, Bruno K. Öijer är inte den förste och inte den siste som råkat ut för det.