Jag skriver om Bob Hansson än en gång

Bob Hanssons nya intervjubok ”Kärlek – hur fan gör man?” har fått en del hyfsade recensioner, bland annat i Svenska Dagbladet och Hallands Nyheter. Först ut att recensera boken var dock Therese Bohman i Aftonbladet. Jag tyckte recensionen var intressant, så att säga i all enkelhet, och därför har jag sparat tidningen. Det här (4 oktober) var också första gången jag lade märke till en egenhet i layouten på Aftonbladets nya omgjorda kultursidor; nämligen att nästan alla artiklar i den tryckta tidningen börjar med vad som ser ut som ett stort rött citattecken. Vilket till en början var ytterst förvirrande, jag trodde nämligen att Therese Bohmans recension började med ett citat av Bob Hansson:
”Jag har alltid hatat att prata om känslor och relationer. Kanske inte så mycket med den jag faktiskt befinner mig i en relation med, men med alla andra.” Det här är en intresseväckande inledning, kanske än mer om vi tänker oss att det faktiskt är Bob som säger det, men snart förstår man att det är recensenten som här talar i egen sak. Och ja, det här är väl en slags bok som lätt lockar recensenterna att bli väldigt personliga.
En bit längre fram (efter första tredjedelen av den korta recensionen) börjar Therese skriva om själva den aktuella boken:
”Därför är jag skeptisk från början till Bob Hanssons bok ”Kärlek – hur fan gör man?” (Wahlström & Widstrand). Men Hanssons kärleksbok är befriande prestigelös. /…/ Samtalen känns uppriktiga och Bob Hansson är genuint nyfiken.”

Ja, Bob är väl annars en sådan person som är så pass känd även utanför den rent litterära världen att han en tid gärna har fått väldigt negativa eller, kanske ska man snarare säga, ojämna recensioner. Hans författarskap verkar överleva ändå.
Få som har läst den har väl glömt Aase Bergs sällsynt brutala, nästan vansinniga, sågning i BLM nr 1/03:
”Bob Hansson som filosof är ingen man vill möta i en mörk gränd. Hans aggressiva peacebudskap förenklar världen så till den grad att det inte finns en enda nyans: han framhärdar visserligen i floskeln att man ska älska alla oavsett åsikter i happy och fri anda, men ger uttryck för motsatsen i sin poetiska hållning att hata allt man inte kan förstå.”
Aase Bergs recension handlade om ”Bräcklighetens poetik” men får som synes långt vidare implikationer, som ett angrepp mot hela företeelsen och personen Bob Hansson. I jämförelse framstår Therese Bohmans recension som oändligt mycket sakligare – trots sin väldigt personliga vinkling på ämnet! – och kan läsas som en välgörande kontrast.