Till minne av Lars Hagström

Jag hade tänkt skriva en essä om estradpoesins unga döda. Men när den verkliga innebörden i detta hinner upp mig, känns det verkligen förmätet.
I stället ska jag berätta lite grann om en person till vars minne estradpoesitävlingen Hagströms hink arrangeras varje höst sedan 2001. Lars Hagström gick bort det året, efter en tids sjukdom (han hade en som obotlig betraktad form av cancer.) Han blev bara 40, 41 år.

Han var en viktig profil i Sjuhäradsbygdens poesiliv, också som författare, översättare och musiker (bland annat har han översatt Raymond Queneaus Stilövningar!). Hans essä om poetry slam var det kanske tyngst vägande bidraget i boken Slam! Handbok för estradpoeter (Passus, 2000), som väl fortfarande är den bästa enskilda boken om poetry slam som givits ut på svenska.
Lars Hagström var sannerligen ingen ointellektuell person, han läste (och recenserade) ett hundratal nyutkomna böcker om året.
Det är därför en person som uttalar sig med en viss erfarenhet och tyngd när han formulerar sig om litteraturens villkor och den goda konsten i sin bok ”Livet även om jag dör” (Bonniers, 2001).
Boken får naturligtvis sin särprägel av att den är skriven av en person som vet om att han (förmodligen, kanske helt säkert) snart ska dö. Det handlar om att leva – och kanske om att dö en smula för varje dag – med cancer. Med tanke på det är boken ändå skriven med en otrolig lätthet, många korta stycken bildar tillsammans en helhet, en mosaik. En del partier handlar om hans sjukdom, andra om hans bakgrund och tidigare erfarenheter, andra är att betrakta som fristående essäer, om Guds existens (Lars Hagström trodde på Gud) och om konsten. Jag tycker intrycket blir paradoxalt hoppfullt, genom den okuvliga och humoristiska tonen, som ändå sviktar ibland, och hur vore något annat möjligt?

Det är en fin bok, och vad gäller Lars Hagströms syn på den goda konsten (som han kallar den) håller jag med honom om mycket. (Den ”dåliga” konsten befattar han sig inte med i denna bok, antagligen därför att han känner på sig att han inte har tid med det, även om han är fullt medveten om att även den goda konsten innehåller – och måste innehålla – ”dåliga element”.) Den Stora Essä som Lars Hagström hade tänkt skriva någon gång i livet blev med nödvändighet förkortad och komprimerad – nu snarare spridda anteckningar, kanske också betydligt lättsammare formulerad än som ursprungligen var tänkt (se s. 197-201). Här ett citat som jag tycker mycket om:
”Konsten är som forna tiders skepp. En miniatyr, en modell av ett större sammanhang, med en viktig mission. Ett skepp som ständigt ligger i hamn gör ingen nytta. Ett skepp ska vara ute på stormande hav; frakta varor, förnödenheter, meddelanden och folk. Och hela tiden riskera att gå i kvav. Några sjunker, de flesta kommer fram.”