Konjunkturkrisen, penningvärdet och egenvärdet

Ja, så är vi där igen. Krasch, pang, bom, och havererade ekonomier.

Jag ser på Borg och Littorin i TV. Ministerpojkarna som var så självförträffliga för bara ett år sedan: Hej, och hå; vi älskar företagare och entreprenörer. Älskar banker. Älskar allt som luktar pengar. Vi tror att affärer löser allt. Vi tror på en självsanerande, överlevnadsduglig, muskelbyggande fit-for-all ekonomisk superpower. Vi är på rätt kurs.

Och nu står de där snoriga, trötta och vimsiga, och upprepar sin fastlåsta retorik. Vi har kontroll. Okej. Men det ser inte så ut, va?
Kursen - ehh? Kurser - ehh?

Jag ser en stackars bankman i den kapsejsade isländska ekonomin, stå och darra på benen inför TV-kameror och en obarmhärtig norsk reporter. Byxbenen fladdrar i anspänningen. Det kallas för byxis, på gammal slang.

På andra håll börjar exmiljardärer och penningmånglare och mäklare i allmänhet gå i terapi. Ångestsyndromen sväller ut ur övertrasserade konton och okontrollerbara skulder. Några praktskitar kommer som vanligt att försvinna med vinsterna till skumma bankfack och vita stränder. De kommer att återfinnas uppsvullna och alkoholiserade på en bar i Thailand om tio år. Andra kommer att skjuta sig för pannan, som förra gången, och förrförra.

Kanske skulle de kallas förre-tagare i stället? Dessa som i förväg tar ut från sig själva och andra det som inte existerar i sinnevärlden?
Förretagarna i Tigerekonomiernas fall. Förretagarna i IT–bubblan. Förretagaren Kreuger.
Tragiskt på det personliga planet. Mytologisk sinnesförvirring på det globala planet.

För så här är det ju: Det är ett neråtköp att förtro sin själ och energi till guden Mammon. Taskigt nog för en vanlig shopaholiker, som förköpt sig själv och familjen. Svårt för ministrar och finansmän och investerare som förlagt sina högsta värden till det ekonomiska livet. När det sjunker i sparbössorna har de inget egenvärde kvar.

Somliga tar sitt liv eller försvinner i dunkel. Arbetare får nöja sig med att söka jobb på annan ort.

Ordet: Lyxproblem.
Ordet: Kroppens kapitalvärde.
Exempel: Två döda arbetare i Kirunagruvan är två för mycket.
Kontenta: Slit ut allt och alla till bristningsgränsen och get away with it.

Och så den svävande föreställningen om "The survival of the fittest"; alla marknadsfilosofers ruttnande stöttepelare. Men säg mig; var finns de nu: the fittest?
Är det inte de som om och om igen förstör världens ekonomi; samtidigt med resurserna, inklusive de "mänskliga resurserna"?

Miljardärernas natt. Etikens sophög. Till och med en Wallenberg skulle rysa av förakt. Tror jag. Men där är jag kanske lite väl godtrogen?