En tjejkompis ringde mig igår kväll och ville värva mig som medlem i Publicistklubben (som tydligen har någon drive just nu att de behöver fler medlemmar). Då kan jag konstatera att jag redan har sökt medlemskap en gång. Och fått avslag. Jag är den enda publicist och författare jag känner till som har nekats medlemskap i både Publicistklubben och Författarförbundet. Vilket Martina Lowden med vapendragare Elise Karlsson tyckte var väldigt komiskt.
När jag sökte medlemskap i PK – det är rätt länge sedan nu – hade jag jobbat med poesitidskriften Den Blinde Argus i åtta år och publicerat frilansjournalistik i bland annat GT, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Arbetaren och Lyrikvännen. Jag hade också 105 universitetspoäng i journalistik (ofullbordade studier vid JMK). Jag hänvisade i första hand till min tid med DBA, men det räckte inte. Jag minns inte vem som var ordförande på den tiden, men när jag mötte Annette Kullenberg på Berns några år efteråt uppmanade hon mig att söka medlemskap igen, vilket jag aldrig gjorde. Publicistklubbens främsta uppgift är att ”slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten”, vilket för mig klingar en aning ihåligt.
Med Författarförbundet ungefär samma historia. Jag sökte medlemskap med två tunna diktsamlingar och medverkan i två antologier i bagaget. Just då hade Pelle Andersson med 32 medkombattanter publicerat en debattartikel i Aftonbladet där de krävde att medlemskap i Författarförbundet skulle kunna utgå redan efter en publicerad bok. Detta för att säkra återväxten, bla bla. (Jag minns inte hur de argumenterade, men det hade väl någonting med unga författares framtid att göra.) Jag omfattades inte av denna framtid. Nu har jag gett ut tre diktsamlingar och inte sökt nytt medlemskap.
Senaste nytt på outsiderfronten är att jag nekats en recension i BTJ-häftet. Jag hade så när glömt bort att jag givit ut diktsamlingen ”Muntliga dikter” när en bekant till mig skrev följande i en gästbok:
”Det här är ingen recension eftersom jag inte är recensent
Men jag måste säga att Andreas Björstens nya bok "Muntliga dikter" inte bjuder på nån överraskning utan bara bekräftar vad jag alltid tyckt: Andreas är en jävla bra poet
Inte minst muntligt!”
I brist på recensioner får jag väl sätta det på baksidan av nästa bok.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2 kommentarer :
outsiderbegreppet är en snuttefilt att ta till när övriga identiteter svischar förbi..
Ja, möjligt, även om inte jag upplever det så. Hade du mina erfarenheter tror jag du skulle betrakta det annorlunda. För somliga är det nog en realitet. Å andra sidan är allt det jag skriver om här i en djupare mening att betrakta som adiafora, dvs något egentligen ganska oväsentligt.
Skicka en kommentar