Jag förstår så mycket som att Eva Ström (AB 15/10) inte är speciellt förtjust i Magnus Ringgrens nya diktsamling, ”Iskonvalj”. Men recensionen är slarvigt skriven. Hur många dikter innehåller egentligen diktsamlingen? undrar med all rätt den uppmärksamme läsaren av den korta recensionen.
Det börjar så här:
”Uppsalapoeten och kritikern Magnus Ringgrens nya diktsamling Iskonvalj är egentligen en enda långdikt som skildrar en nyårsafton”.
Strax nedanför mitten kommer följande försök till sammanfattning: ”Då får tidens gång, markerad av denna yra nyårsafton, en mer smärtsam och mer personlig betydelse i denna diktsamling som har tolv dikter, lika många som i ett tolvslag.”
Så långt inte alltför anmärkningsvärt, det kan ju röra sig om en långdikt med tolv underavdelningar. Men snart blir det riktigt underligt:
”Så blir den trettonde dikten också klockans första slag”.
Var kom den dikten ifrån? Oförberett som en bakfylla efter festen, möjligen.
Hur tjock/tunn är boken, vad rör det sig egentligen om? Vill läsaren till slut veta.
Eva Ström skriver att Magnus Ringgrens poesi är ”traditionellt modernistisk”. Vad betyder egentligen det? Att den är tråkig; alltför metaforrik; eller helt enkelt – omodern? Är det inte i grunden ett trött sätt att påstå att någon skriver ganska trött? Fast jag är inte så säker på att Ringgren gör det. ”Iskonvalj” har jag inte läst (än), men jag tyckte mycket om hans förra prosadiktbok, med den besvärliga titeln ”Ögat, örat, skjorta, sängen, slutet” (Edition Edda, 2003).
En intressant och charmig (fast kanske något för lång) intervju med författaren och kritikern Magnus Ringgren finns för övrigt att läsa på förlaget Trombones hemsida. Så temperamentsfulla drapor hittar man sällan på kultursidorna, och jag vet inte om det beror enbart på utrymmesbrist.
Varför slutade AB:s nya kulturchef Karin Magnusson blogga så snart? Hon började blogga under pukor och trumpeter i slutet av augusti, sedan blev det en bokmässeblogg av det hela i september, och sedan rann projektet ut i sanden utan några som helst kommentarer… Kom ihåg, kära läsare, att driva en blogg är inget sprinterlopp, snarare ett slags maraton… Själv har jag bloggat (fult ord faktiskt, när det nu återkommer) eller skrivit nätdagböcker i drygt tio års tid, och än är inte målet i sikte, vilket det nu kan tänkas vara.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2 kommentarer :
Även min diktsamling Sekvensen om pappersblomman ansågs kännetecknas av sitt "traditionellt modernistiska språk" (Rickard Lindholm, BTJ). Och jag har aldrig begripit vad vederbörande menade med det. Att över huvud taget göra liknande markeringar anser jag tyder på en ängslan hos recensenter. De tar avstånd från en viss tradition, stil, -ism eller genre, för att förmodligen känna sig mer hippa och samtida. Men naturligtvis är det bara klumpigt och dumt. Som till exempel när Anna Hallberg (DN) tar avstånd från all prosa för att den "alltid har sin berättelse att släpa på", eller när Kristofer Flensmarck (BTJ-recension) känner sig tvungen att understryka "den hierarkiska talande stämman" i Peter Lucas Erixons fina samling Sista rester av det vilda. Det är skraja och taffliga revirmarkeringar, inget annat.
Tråkigt, Christer Boberg, att kritiker inte skriver det som författare och förläggare vill höra.
Skicka en kommentar