Det verkar som om vi har gått varvet runt, sedan Ylva Eggehorn kom ut med diktsamlingarna ”Ska vi dela” (Bonniers, 1970) och ”Jesus älskar dig” (Bonniers, 1972). Många av dikterna i speciellt den senare diktsamlingen bärs av en känsla att vår civilisation lever på lånad tid, att vi förbrukar för mycket av jordens ändliga resurser, att snart kommer domen. Den känslan speglas mot hennes Bibelläsning och Gudstro, och är delvis grundad i dem, men även utan denna bakgrund tror jag att det var en känsla som delades av många i hennes generation, åtminstone dem som tillhörde hippierörelsen eller var gröna-vågare. Efter ett par decennier då merparten av västerlandets innevånare drogat sig med ny konsumtionshets och ännu mer uppskruvat förbrukningstempo vad gäller jordens resurser, har vi nu nått till någon slags platå eller vändpunkt, känns det som, där jag gissar att en majoritet av invånarna nu börjat ifrågasätta utvecklingen.
Med andra ord; hennes dikter, enkla, klara, raka, men ändå fulla av en slags vardagens mystik har fått en förnyad aktualitet.
”Det måste inte vara stormklockor
som varnar för stormen.
Det kan vara att fåglarna flyger
ovanligt lågt i år.
Det måste inte sägas i Sveriges Radio/TV.
Man kan känna det i den allmänna ångest
som flyger ovanligt lågt i år.
En och annan profet bestiger talarstolen,
men det är bara en bekräftelse på det som redan pågår
Alla tecken och förebud måste granskas,
inte bara de entydigaste.
Man behöver inte ringa i kyrkklockorna
för att tala om att begravningen inleds.
Gamarna har iakttagits flockvis på ditt tak,
världsmedborgare.”
(ur Himmel och jord ska brinna)
Titeldikten Jesus älskar dig ur diktsamlingen med samma namn, är uppbyggd så att varannan rad lyder så här (i versaler):
”JESUS ÄLSKAR DIG”
Det blir en slags motsvarighet - i ett helt annat stämningsläge – till Lars Mikael Raattamaas långdikt ”ISRAEL - MÖRDARE”, där just denna fras upprepas på varannan rad, också i versaler. Be mig inte att förklara vilken av dessa texter jag tycker är starkast.
Som poet var Ylva Eggehorn redan i tjugoårsåldern en av de främsta i sin generation, konfessionell eller inte. Hon var också en av de första att skriva om de då relativt nybyggda Stockholmsförorterna i miljonprogrammet, som Sätra och Skärholmen, hon gjorde det på ett sätt som andas något samtidigt rentvättat, nybyggt och övergivet över dessa platser. I dag positionerar sig författare genom att droppa sådana förortsnamn, Ylva Eggehorn skrev om dem på ett naturligare och nyskapande sätt. Det är en glädje att hitta samlingsutgåvan med bägge dessa diktsamlingar, i utgåva på Svalans Lyrikklubb (med förord av Karl Vennberg) på Hornstulls bibliotek, för en gångs skull framme i hyllan och inte undangömd i magasin som den berörande lyriken nästan alltid är.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
5 kommentarer :
Även när du skriver om sådant du gillar kan du inte låta bli att återkomma till språkmaterialisterna. Är du hemsökt, Andreas Björsten? Eller hyser du en motvillig beundran?
Hemsökt? Det är väl snarare vår samtidspoesi som är hemsökt av "litteraturstödda" titlar från OEI Editör, Modernista, Bonniers, Norstedts - de flesta med språkmateralistiska drag.
Nu var det ju inte samtiden ditt blogginlägg handlade om, utan om poesi utgiven i början av 70-talet. Och ändå refererar du till Raattamaa. Du verkar ha svårt att undvara vissa gamla polemiska käpphästar.
Kanske för att R. faktiskt är en av samtidens mest intressanta poeter och därför en naturlig jämförelsepunkt? En icke föraktlig del av att göra något litterärt intressant är ju att bli innerligt hatad och utskälld.
Jag tycker nog att den här debatten blir inte så lite verklighetsförvriden emellanåt. Andreas vägrar se att det publiceras en massa poesi som inte är språkmaterialistisk och att Raattamaa skulle vara "innerligt hatad och utskälld" ...? Tja, inte av etablissemanget i varje fall.
Skicka en kommentar