Litterära tidskrifter – färre än det verkar

Hur många litterära tidskrifter finns det egentligen i Sverige i dag? Enligt kulturtidskriftskatalogen på nätet finns det ett sextiotal, men det känns som en kraftig överskattning. Vid en närmare granskning över de förtecknade tidskrifterna visar det sig också att uppemot ett tiotal är nedlagda eller vilande (som exempelvis Babel, Ordinär, Post Scriptum, Ryska Huset, Sela och Öppen Scen). Tidskrifterna CDM och Jury har redan annonserat sin nedläggning, Tidningen Boken går förmodligen samma väg, läs mer här.

Ett antal av tidskrifterna i tidskriftskatalogen ges ut på svenska i Finland medan andra ges ut på minoritetsspråk i Sverige. Ytterligare andra har en rent regional eller ytterst specifik inriktning. Gränsdragningsproblemen är svåra, men vad jag kan se återstår egentligen en handfull litterära tidskrifter som vänder sig till en allmän publik i Sverige. Av dem kan ingen betecknas som en bred litterär tidskrift. Närmast kommer väl 00TAL, Aorta och Karavan… men inte ens någon av dem ser jag som en bred litterär tidskrift av gamla BLM:s typ. Tidskriftslandskapet är nästan löjligt fragmentariserat. Det finns ingen kulturtidskrift som alla kan referera till, som en majoritet eller ens en stor minoritet av de kulturintresserade läser – jag kan inte se det som annat än en stor brist i ett land eller språkområde som det svenska.

Mångfalden blir sårbar och till viss del en chimär, när var och en av tidskrifterna har så liten spridning och lever på nedläggningens rand. Om vi breddar perspektivet till mer allmänna tidskrifter måste ändå Ord & Bild nämnas som en bred kulturtidskrift som någorlunda förvaltar sitt arv. Bland finlandssvenska har även Horisont, som tidigare nämnts i bloggen, den bredd som jag saknar hos de flesta. Bland tidskrifter med ”ung” inriktning måste Ordkonst nämnas som en av de bästa och uthålligaste. Syskontidskrifterna Aurora och Metamorfos har bägge två för små resurser för att i dagsläget kunna lyfta sig till ett större genomslag. Den romantiska inriktningen kan ses som en begränsning men är också en styrka.

Komma har en avig skönhet som känns tilltalande, den är ojämn men kan inte annat vara när den i huvudsak bygger på inskickat skönlitterärt material och knappast har några essäer. Varje nummer blir en värdemätare på dagsformen hos den i huvudsak unga och oetablerade svenska litteraturen. Kommas norrländska lokalpatriotism är väl egentligen inte mer påfallande än den lokalpatriotism som finns i Göteborg eller Stockholm, men där förklädd till riksintresse. Det senaste numret av Komma (nr 3/08) är väldigt bra, med starka dikter av Svante Karlsson, Johan Christiansson och inte minst Roger Melin.

Något saknas ändå. Kanske kan den nya ”Vi läser” bli ett alternativ med sin lite bredare inriktning på litteratur och läsning. Men finns det verkligen utrymme för en ny litterär tidskrift? Ja, förmodligen, det behövs en eller flera tidskrifter som binder ihop sammanhang i stället för att ytterligare fragmentarisera scenen. Det är den klassiska, breda kulturtidskriftens roll som i dag i det närmaste har gått förlorad.

För övrigt lär Vertigomannen jobba med en artikel om svenska litteraturtidskrifter, håll utkik efter den.