Edenborg läser kulturtidskrifter en masse

Det var glädjande och överraskande nyheter att Ordfront hade startat ett litterärt magasin. Och inte hade jag hört någonting innan heller, inte förrän jag läste den här recensionen i Expressen. Hur vågade de göra något sådant mitt i brinnande (eller inte) lågkonjunktur? Kanske hade de insett att det behövdes ett mer radikalt alternativ till nya Vi läser? Men helt omöjlig var ju inte tanken, det föreföll för ett ögonblick som om Ordfront hade återfunnit sitt mod och sin handlingskraft från tiden innan tidskriften och förlaget gick in i en negativ spiral av sjunkande upplaga och interna motsättningar.

Nu visade det sig inte vara en fullt så radikal satsning (och Björn af Kleens recension i Expressen blir därmed något av ett skämt). Det är helt enkelt gamla vanliga Ordfront Magasin som ger ut ett specialnummer om litteratur, med en tillfällig, lite lustig blinkning till gamla BLM.
Men det är vackert så. Numret innehåller mycket läsvärt (och förstås en hel del som går att ifrågasätta) men jag vill här fokusera på Carl Michael Edenborgs granskning och översikt över samtliga svenska litteraturtidskrifter.
När jag hörde att Edenborg skulle skriva en artikel på det här ämnet – fast jag trodde då att Aftonbladet var uppdragsgivaren – förutsåg jag att artikeln skulle innehålla åtminstone någon rad om att han ångrade sitt uppdrag och att det höll på att bli för mycket för honom. Nu kommer den noteringen redan inledningsvis:
”Jag ångrade mig fruktansvärt när jag började slita upp kuverten. På vägen hem med den stora papperskassen välte cykeln flera gånger under tyngden. Dagarna efter kom det ännu fler. Högen på vardagsrumsbordet växte och växte. Jag grät nästan. Samtidigt fanns där en känsla av något sublimt, som blicken ut över ett sugande väldigt landskap från en höjd. Hur ska ett ensamt, fattigt subjekt kunna fatta allt detta?”

Enligt Björn af Kleens recension – besatt av siffernoteringar – nämner Edenborg 46 tidskrifter i sin artikel. Jag räknar i stället till 24 fortfarande existerande litterära tidskrifter i texten, vilket är mycket nog, men betydligt färre än det 60-tal litterära tidskrifter som tidskrift.nu räknar med (ett antal är nedlagda, och några har väl också Edenborg missat).

Edenborg gör ett antal vettiga iakttagelser, han nämner att det saknas en bred litterär tidskrift i Sverige, vilket jag har varit inne på åtskilliga gånger. Han skildrar tidskriftslandskapet som utbrett men fragmentariserat – tidskriftsredaktörerna verkar inte läsa varandra och går inte heller in i polemik med varandra (han citerar faktiskt några rader ur Aurora som undantag). Han utnämner Karavan till den bästa litterära tidskriften, vilket jag inte har några större invändningar mot, det är under alla omständigheter en bra tidskrift även om jag gärna låter titeln ”bästa” vara vilande. (Horisont, som han missar, vore annars en annan lämplig kandidat bland svenskspråkiga kulturtidskrifter.)
00TAL som han inte tar med i sin översikt, därför att den också innehåller så mycket konst och inte bara litteratur, kallar han för ”Madeleine Grives ärevördiga flaggskepp”, vilket är en lustig men – höll jag på att säga – korrekt beteckning.

Någonstans jämför Edenborg ändå äpplen med päron och det är väl ofrånkomligt i en sådan här svepande artikel. Tre tidskrifter utnämner han till ”fanzines”: Mitrania, Aurora och Metamorfos. Gemensamt för dem är att de alla saknar kulturtidskriftsstöd, medan Karavan har 600.000 kronor i stöd. ”Fanzine” – en tidskrift som är kärleksfullt men enkelt gjord – är ingen förolämpning, men man måste inse att en tidskrift med ytterst begränsade ekonomiska resurser helt enkelt inte kan se lika påkostad ut som exempelvis Karavan eller 00TAL. Det är en fysisk omöjlighet. Därför blir jämförelsen missvisande.

Hur som helst, det är en rolig och viktig artikel av Edenborg. Borde bli obligatorisk läsning på Kulturrådet.