Lyrikåret 2008 kunde varit bättre

Det har inte varit något speciellt bra lyrikår. Årets bästa svenska diktsamlingar skrevs i alla fall av Bruno K. Öijer och Jesper Svenbro.
Bruno K. Öijer är kanske den störste poeten… men Jesper Svenbros ”Vingårdsmannen och hans söner” ligger väldigt nära mitt hjärta.
Det kan vara så att Jesper Svenbros diktsamling är svårare att ta till sig för en ateist än för en troende. Det har jag svårt att bedöma. Den handlar i alla fall om de stora frågorna (ja, jag tycker sannerligen det är stora frågor) kring läsande av Bibeln och inte minst de apokryfiska evangelietexterna, samt kring tro. Frågor som tas upp till gestaltning är bland annat:
Vem var Jesus? Vem var Maria från Magdala? Vilken betydelse har läsningen av Bibelns skiftande versioner av samma händelser? Var kommer vi som människor in i detta? Vad är tro? Vari bestod konflikten mellan Jesus och de skriftlärda?

Mitt förslag till svar på det sistnämnda utifrån Svenbros bok: De skriftlärda är intellektuella som inte läser med hjärtat. Jesper Svenbro säger det själv i dikten ”Evangelium enligt Maria från Magdala”: Bokstaven dödar.
Det slår mig att språkmaterialismen är bokstavlig poesi på samma sätt som de skriftlärda tolkade de heliga skrifterna efter bokstaven. Bokstaven dödar!
Johan Jönsons ”Efter arbetsschema” är en relativt intressant diktsamling men alldeles för tjock. De språkmaterialistiska partierna skymmer de verkligt drabbande delarna av boken, vilket jag inte är den första (säkert inte heller den sista) att påpeka. Jag drömde faktiskt att jag delade ut ett kompendium med de bästa bitarna ur den. Det blev en tunn skrift.

II.

Är det inte något bra fånigt över hela fenomenet med årsbästalistor, även om jag själv alldeles nyss snuddade vid att skriva en sådan? Det är väl egentligen bara yrkeskritiker som slaviskt läser enbart böcker från innevarande år? Själv läser jag minst lika gärna böcker från 2006 och 2007, för att inte tala om böcker med hundratals år på nacken.

III.

Vilka kritiker minns i dag Ida Börjels ”Konsumentköpslagen” eller Jenny Tunedals ”Kapitel Ett”, två av vårens mest hyllade diktsamlingar? Tja, några minns Börjel i alla fall.
”Varför pratar vi inte mer om Ida Börjels Konsumentköpslagen? Frågan är Lars Mikael Raattamaas men kunde lika gärna ha varit min”. Så skriver Hanna Nordenhök i en recension av tidskriften Arenas senaste nummer i Aftonbladet 15/12.

Även om ”Konsumentköpslagen” inte kommit med på några årsbästalistor vad jag kunnat se, tycker jag att Ida Börjels författarskap har varit väldigt omtalat och omhuldat ända sedan debuten 2004. Hon har också fått en lång rad priser och utmärkelser, nu senast Mare Kandre-priset som delades ut på Stockholms Poesifestival (och avhämtades av L. M. Raattamaa - som för övrigt på 00tals hemsida presenteras som ”god vän och kollega till henne”.)
”Börjels bok rör genom sina förskjutningar och bearbetningar av lagtexten och det mediala och dagliga talet kring konsumtion och identitet vid ett [sic!] av vår tids mest centrala och såriga frågor. Ingen av oss undslipper den.” Så slutar Nordenhöks artikel.

Nej, och ingen undslipper väl heller Konsumentköpslagen (boken alltså) om Nordenhök och Raattamaa får bestämma. Kan det vara så att Nordenhök är en aning partisk? Hon skriver ju faktiskt för samma tidning – Helsingborgs Dagblad – där också Ida Börjel är medarbetare. Se till exempel den här artikeln om HD-akademin.
Själv tycker jag att Börjels språk är för det mesta olidligt pastischerande och studentikost. Varje gång jag försöker läsa hennes senaste bok störs jag av det inautentiska i tilltalet, som bara på stora omvägar förmår ta sig fram till de mer brännande frågorna kring kärleken som ett slags köpslående.
Jag längtar efter en autentisk poesi, en som vågar tala öppet och hett om det närliggande och såriga. En sådan poesi skulle vara betydligt mera minnesvärd.