Finlandssvenska kulturtidskriften Horisont har gjort ett helt nummer på temat riksdelningen 1808-1809. Det är ett bra initiativ. Jag tycker de har tagit ett bra grepp på (kultur)historien genom att i huvudsak skildra förhållandet mellan Sverige och Finland, sedan de skiljdes åt, genom de litterära förbindelserna över Östersjön. Några knutpunkter är Johan Ludvig Runebergs tid, vid arbetet med Fänrik Ståls sägner, och modernismens framträdande, då det var synnerligen täta kontakter mellan författarkollegerna i Sverige och Finland.
I Sverige har hittills väldigt lite uppmärksamhet ägnats åt 200-årsminnet av en så omskakande händelse som ändå riksdelningen måste ha varit. Sveriges och Finlands gemensamma historia är ju fortfarande betydligt längre än den då vi varit skilda åt, som två nationer. Jag föreställer mig att det fanns en brutal känsla av att världen störtade samman, efter det katastrofala kriget mellan Sverige-Finland och Ryssland 1808-1809, när Sverige i ett slag förlorade en tredjedel av sin yta och Finland i stället framträdde som ett storfurstendöme knutet till Ryssland.
En nutida mentalitetsforskare, en gren av historieforskningen alltså, skulle förmodligen säga att nationalismen är en senare uppfinning. Först i slutet av 1800-talet började befolkningen uppleva en slags nationell känsla, därtill uppmuntrad och nästan tvingad av propaganda uppifrån. Jag tror inte att det är hela sanningen. Jag är av samma uppfattning, som den historiska romanens grundare Walter Scott, att människor – åtminstone känslomässigt – är sig ganska lika genom århundradena. Det borde med andra ord inte vara omöjligt att leva sig in i hur det måste ha känts att leva i en tid av så stora och genomgripande förändringar. Även om människorna var mycket mer knutna till sin hemort, på ett helt annat sätt än i dag, var de naturligtvis också medvetna om vilket land de levde i. Jag talar inte om nationalism i vanlig mening utan om känslan av hemhörighet i ett sammanhang, vilken måste ha upplevts som brusten åren efter riksdelningen.
Naturligtvis finns det inte så oerhört många skriftliga källor bevarade som berättar hur ”vanligt folk” tyckte och tänkte om de historiska händelser som inträffade så att säga framför deras näsor. Men det känns ändå som om Horisont lite grann tar ställning för det synsätt som jag här personligen vill göra mig till tolk för. Nämligen att det fanns en sorg och upprördhet över rikets delning. Ett vackert indicium finns i alla fall i den långa dikt eller ”visa om 1808 års krig uti Finland” av nämndemannen i Norrnäs, Erik Snickars, som får inleda numret av Horisont. Det är en i mitt tycke underbar dikt, som jag tycker ger uttryck för ett sorgearbete när den med kärleksfullt raljeri tar avsked av svearna och det svenska. Jag väljer att citera nästan hela dikten, copyrighten lär inte vara något problem och den här dikten tycker jag tillhör alla svenskspråkiga.
Olycklig den dag, då vi blefvo so skillda på jorden,
Att vi ej mer får nämnas bland Svear i norden
Vår synd hafver vållat, att vi blifvit sållat
O, att vi nu betänkte att ändan nu snarligt stundar
Farväl Svea Konung och Dråttning, som jag alltid vördat,
Er ynnest och nåde har jag intill dato fått skördat,
Men nu är vi skilda och lika som vilda
När ingenting höres som från er Tron mer kungöres
Farväl alla kungliga husets hög anförvanter
Ho vet om vi nånsin i tiden blir mer så bekanta
Som vi förr ha varit
En tröst i er motgång jag vill utaf höjden nedkalla
Farväl alla Sveriges inbyggare kända och okända
Låt ingenting göra er tankar och sinnen förvända
Att ondskan utsprida, som går nu så vida
då lögner blir gillad och mången får sanningen villad
Farväl Stockholms slott, som jag ofta beskådat med nöje
Nog har jag betraktat den präktiga prydnad med löje
Jag önskar med alla och vill dig befalla
I Herrens omvårdnad och skyggd uti långliga tider
Farväl Svea Herrar och stora krigsmän, Generaler
I väntas väl att komma till oss igen och betaler
Den åkdon och hästar, hvarför ni rästar
som bästa bekanta, ja närmaste slägt och förvanter
/…/
Texten fortsätter i tre strofer till, och undertecknas: ”Helt enfaldigt författad under pågående krig mellan Kejsaren af Ryssland och Konungen af Sverige af E. S.”
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar