Inflytelserik och manipulativ: om Liza Marklunds Gömda

Debatten kring Liza Marklunds Gömda har nu gått in i ett nytt skede, då det står mer om den i de stora dagstidningarna och den nu dessutom kommer att tas upp i ett par offentliga debatter.
I dag gör Liza Marklund avbön utan att ändå göra det. Hon medger trots allt att Gömda och uppföljaren Asyl inte är helt sanna, utan ”subjektiva sanningar” men vidhåller att de är sanna i sina grunddrag.
Själv har jag länge läst det mesta kring den här debatten, som inte minst speglats väl på Monica Antonssons hektiska blogg. Monica Antonsson som skrivit boken ”Mia – sanningen om Gömda” alltså. Men jag har avstått från att gå in i debatten på något sätt, då jag inte haft tillräckligt på fötterna. Håller just nu på och läser både Gömda och Sanningen om Gömda. (Den sistnämnda efter den första.)

Hur inflytelserika har böckerna Gömda och Asyl varit? Helt klart är att de påverkat politiska frågor och svensk lagstiftning kring bland annat kvinnomisshandel, skydd av utsatta och vårdnaden av barn. Dessutom är de några av Sveriges mest sålda böcker någonsin, med bortemot en miljon läsare, åtminstone av Gömda.
Jag gjorde ett stickprov och frågade två av mina tjejkompisar: ”Har du läst Liza Marklunds Gömda?”
Den första svarade: ”Ja, självklart. Har inte du?”
Den andra sa: ”Ja, jag tror att vi till och med läste den i klassupplaga i gymnasiet”.
Fullständigt ovetenskaplig undersökning, men så spridda är böckerna alltså.

Jag har nu läst större delen av Gömda, och jag måste säga att jag på sätt och vis blir chockad. Inte bara av det som händer i boken (även om det är gastkramande nog om man tänker sig att det här är en sann historia) utan också av hur manipulativ författaren är.
En del skribenter, kanske framförallt Oline Stig i Sydsvenskan har hävdat att om Gömda och Asyl inte är sanna faller de som korthus, därför att de är så illa skrivna.
Det är ju inte riktigt sant. Gömda är skickligt gjord, som en indignations- och underhållningsroman, i en genre som ju blivit allt vanligare. (Den ”sanna” helvetesskildringen i någon slags blandning av reportage och romanform.) Vissa partier är, som sagt, rent gastkramande.
En annan sak är att författaren jobbar med schabloner, och att människoskildringen är ytlig, det hör till genren, Det är lite Hollywooddramaturgi över det. Författaren markerar hur ”svensk”, duktig och framgångsrik huvudpersonen Mia är innan hon träffar ”Mannen med de svarta ögonen”. Det är idyllen som måste slås fast som en kontrast till de kommande hoten. Mia bor i en ”liten trea”, har ett fint jobb på bank och jobbar ideellt på ortens flyktingförläggning. (Vilket ska garantera att hon inte har några fördomar mot flyktingar.) Av någon anledning är hon också väldigt förtjust i fläskkött, vilket passande för handlingen orsakar ett flertal vredesutbrott hos den muslimske (?) flykting hon träffar.

Det stora hotet, ja, den onde mannen. Han är närmast som en slags demon, med så småningom en hotfull allestädesnärvaro i Mias liv. Han kallas bara ”Mannen med de svarta ögonen”, redan denna benämning borde signalera att det är en ond saga vi läser och inte en verklighetsskildring. Författaren planterar successivt i texten de markörer som visar att Mia har träffat en ond man som inte är bra för henne, men själv förstår hon det inte då hon är så kär i honom. Han vill inte att hon ska uppträda på stranden i baddräkt, han vill inte att hon ska fortsätta träffa sina vänner, han vill att hon ska läsa Koranen och så småningom konvertera till islam. … och han slår henne sönder och samman varje gång hon inte omedelbart uppfyller hans vilja. (Men eventuellt är han inte muslim trots detta, eftersom han påstås deltagit som krigsförbrytare i en massaker i Libanon som utfördes av kristna, det hela går inte ihop.)
Det är en slags dramaturgi som på bio när den blonda tjejen ger sig ner i källaren där man vet att en mördare väntar, på samma sätt vill publiken/läsaren ropa till Mia: ”Akta dig! Ser du inte att han inte är bra för dig.” Det är ytterst manipulativt och faktiskt skickligt gjort. Dessutom är texten utpräglat främlingsfientlig. Hade jag inte vetat att Liza Marklund närmast är syndikalist hade jag trott att boken är skriven av en sverigedemokrat.

På onsdag tänkte jag gå på det här seminariet. Kommer ni också?