Smärtan blir tydlig långt efteråt (om en brevväxling med Lukas Moodysson)

När Lukas var 16 och jag 26 injicerade vi dikterna i varandras blodomlopp. Vi behövde aldrig fråga om det var BEGRIPLIG eller OBEGRIPLIG POESI.

Det började med att jag hade skickat mina dikter till Lukas’ poesitidskrift Spao Spassiba. Sedan fick jag ett handskrivet – med svart tusch som så många gånger – brev daterat ”Åkarp juli 1985” från honom med bland annat följande rader: ”Jag är på väg mot Stockholm för att se mej omkring & sälja Spao Spassiba. Frågan är ’var’?” Det visste jag förstås. Antar att jag föreslog Akademibokhandeln. ”Berätta gärna andra ball grejer som finns/händer i Sthlm ”, skrev Lukas, och här blev jag plötsligt bortkommen igen. Jag anade att jag som blyg och vilsen ung man inte var så insatt i vad som gällde i storstadsnatten som jag trodde att Lukas väntade sig av mig, och jag lämnade den delen av brevet obesvarat. (Jag visste förvisso inte hur ung han var vid den tiden.)

Men från den trevande kontakten gick vi snart vidare till de större frågorna kring poesi, liv och skrivande och i det sammanhanget var vi jämlikar, där spelade min - för min ålder - bristande erfarenhet av världen ingen roll. Senare skulle min tafatthet återigen få betydelse för jag antar att vi började glida ifrån varandra igen, när han som vacker, begåvad och framgångsrik ung man snart kunde växa nya vingar och fortsätta sitt liv på ett utåtriktat sätt som jag på den tiden inte hade något motsvarighet till. Men det var senare, i början av 90-talet. (Eller, annorlunda uttryckt, brevväxlingen var vårt inre liv i förberedelsen till det som komma skulle. Därför är breven i och för sig sanna i sitt uttryck, men det yttre livet med dess krav var ändå något annat, för mig något trevande, för honom också något bitvis svårbemästrat fick jag intryck av, det var som om ett överflöd av bilder och relationer sköljde över honom redan från början.)

II.

När jag läser igenom Lukas’ gamla brev ser jag att han visste exakt vad han sysslade med, i alla fall mellan varven. Breven uttrycker en enorm brådmogen medvetenhet om skapandets villkor.

”Jobbar med nya dikter. Måste skriva mej ut ur någonting som jag inte riktigt vet namnet. Kanske det som Baudelaire kallade Spleen (ung. Livsleda)? Döden? Nya dikter som känns fräscha i alla fall just nu. Många tankar, kaos, svårt att sortera – men kanske behöver man inte sortera visionerna. Frågan är bara om det inte blir smörja då, för den eventuelle läsaren i alla fall. En klar risk att det blir alldeles för personligt, och ointressant för en Publik. För det är väl ändå dit man vill nå.” (ur brev poststämplat 15/4 –86)

Lukas största inspirationskälla vid den här tiden var säkerligen den danske poeten Michael Strunge (1958-1986), som för övrigt i sin tur hade sin största förebild i David Bowie.

”Har du hört den tragiska nyheten (inte Palme…)
Michael Strunge är död.
Han har tagit sitt liv.
I en tro på att han kunde det omöjliga.
I en tro på odödligheten?
Sorg.”
(ur brev poststämplat 17/3 –86)

Lukas ville dra sig tillbaka från poesin tidigt, det lät som en ung Rimbauds önskningar, men kanske var det Strunges självmord som spökade.

Mina planer är:
1. Skriva en bok till.
2. Sedan dra mig UNDAN
(- in i tystnaden…)
ur brev daterat 18/6 –87

Lukas drog sig nu inte undan som poet efter sin andra bok ”Och andra dikter”, utan gav senare ut samlingsutgåvan ”Mellan sexton och tjugosex” (W&W, 2001) med material från fem tidiga diktsamlingar. Michael Strunges samlade produktion omfattar just åren fram t.o.m. 26-27 årsåldern och här finns kanske en jämförelsepunkt. Men Lukas skulle komma igen flera gånger…

Att gå igenom gamla brev från Lukas väcker förstås många känslor, och det slår in i mitt blodomlopp som en slags oförlöst smärta. Den här sången – som inte ens är Bowies egen men han gör den till sin – uttrycker världssmärtan vi måste ha känt. Jag känner den än.

Om ni tycker att "Sorrow" är en alltför enkel kärlekssång, lyssna på Ashes to Ashes.