2009-03-18

Stig Claesson mer eller mindre exakt

Nog har jag en relation till Stig Claesson alltid, även om jag inte tillhör de där fanatikerna som har läst eller tagit del av allt han har skrivit. Jag har läst ett antal av hans böcker, Rosine från 1991 som skildrar hans ungdomsår i Paris är nog min favorit.
Jag kastade mig i alla fall med ett visst intresse över sonen, Nils Claessons Blåbärsmaskinen, som jag köpte på Ruins releaseparty förra veckan.

En kompis till mig sa att det där var en typiskt snabbskriven bok. Jag vet inte, jag tycker den är välgjord. Det är, som ni säkert redan vet, en skildring av att växa upp med en berömd faders alkoholism och om hur mytbilderna av den framstående författaren och konstnären kolliderar med hur det gick till bakom kulisserna. Det går inte att komma ifrån det; sonen verkar på gott och ont ha tagit oerhört stora intryck av fadern, så pass mycket att det går igen redan i bokens stil, som genomgående har det där korthuggna, exakta draget som man förknippar med Slas. Och ändå inte, Slas meningar hade ibland ett drag av upprepning och omtuggning, samtidigt som han sökte den exakta detaljen. Det upprepande och liksom elliptiska draget saknas i sonens skrivande. En annan skillnad är att varumärket Slas gärna anspelade och byggde vidare på myter som bottnade i något verkligt existerande – t. ex. Södermalm – medan sonen i sin bok mer får rollen av att riva ner myter. Så är Nils Claesson också journalist, en av grundarna av ETC.

Flera värdefulla observationer kring faderns arbetsmetod och stil finns för övrigt i boken. Men boken rymmer mer än så, redan från början fångar den mitt intresse genom exakt iakttagna detaljer som har en vidare bäring.
Här ett exempel från sidan 6:
”Stig är bra på att peka på vad som är fel men dålig på att lära ut att göra rätt.
Han är naken på landet och sitter på huk uppe vid ett soldattorp som ligger vid ett enormt flyttblock och en ek.
- Så här sitter herdarna i Jugoslavien.
Sitta på huk är kanske fel ord. På engelska säger man squatting.
Rumpan hänger ner i marken utan att vidröra den. Närmaste land från Sverige där folk squattar är Litauen.
Stig sitter på huk.
Jag försöker men gör fel.”

Då tänker jag: Är det inte så några av grabbarna i Farväl Falkenberg sitter i scenerna nere vid ett vattendrag?

Nästa detalj:
”Taki [Stigs fru] gillar doktor Dimberg för att han brukade blanda till en Mickey Finn och ge Stig.
En Mickey Finn är en drink som uppfanns i Chicago kring slutet av artonhundratalet.
När man dricker en Mickey Finn så tuppar man av.
I Chicago användes drinken till att råna folk.
Doktor Dimbergs Mickey Finn används för att få in Stig på sjukhus.”

Då tänker jag: Mickey Finn var en av medlemmarna i T. Rex. Var det därför han hette så? (Nej, han var faktiskt döpt till Michael Finn.)

Stig Claesson brukade blanda rohypnol och alkohol, enligt Blåbärsmaskinen (s. 16). Och här kommer följande eleganta iakttagelse, av först Stigs sätt att prata under blandmissbrukets påverkan och sedan skrivsätt:
”Ofta blir det långa monologer eller försök till samtal där Stig hela tiden tycks glömma bort vad han har sagt.
Han börjar tala, men måste gå tillbaka några rader eller rent av till början av det som han vill säga.
Språket trevar fram och tillbaka och gungar fram på fyrkantiga ben.
Den lite omkvädande sugande rytm som Stig använder i sin prosa är delvis en återspegling av ett kemiskt tillstånd inne i hans hjärna som filtrerats och renats genom nedskrivning och korrekturläsning.”

Det här klingar sant, jag känner igen det någonstans ifrån. Boken rekommenderas.

Inga kommentarer :