2009-05-16

Dan Andersson, det borgerliga bildningsidealet och den känslomässiga poesin

Sponsring kan komma från de mest oväntade håll i dessa ekonomiska kristider. När Göran Greider framträdde på Bagarmossens bibliotek i veckan var hans gästspel sponsrat av …vänsterpartiet. ”Annars hade vi inte kunnat ta hit en sådan författare som Göran Greider”, som bibliotekets representant uttryckte sig.
Arrangemanget fick en del komiska effekter, märkliga för den i sammanhanget oinsatte. Göran vände sig nämligen ett flertal gånger under sitt föredrag speciellt till några i publiken som han sa ”såg ut som vänsterpartister” (tja, de satt till vänster om honom i alla fall).
Efter sitt framträdande skulle författaren sälja sina medhavda böcker, för att som han sa, ”tjäna lite pengar”. Hur fattig kan en chefredaktör på Dala-Demokraten vara i dagens läge?
Ja, jag raljerar lite men oavsett humorn i det hela tyckte jag att det var bra att framträdandet blev av, Greider är alltid intressant att lyssna på och om lite politisk sponsring måste till, låt gå för det. För övrigt ägnade Göran Greider en stor del av sitt framträdande åt att diskutera den ekonomiska krisen, innan han gick över till att prata om sina två senaste böcker, den i mitt tycke lättviktiga ”Stil och politik” och den mer tungt vägande Dan Andersson-biografin.

Dan Andersson-boken, med titeln Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke väckte en del rabalder när den kom i höstas. Frågan gällde Dan Anderssons relation till det borgerliga kulturarvet och bildningsidealet, var det konstruktivt eller snarare disharmoniskt? Frågan diskuterades både på kultursidor och i bloggosfären, och kom att bli en utlöpare av den större debatten om kulturkonservatism. Jag hade personligen svårt för att ta ställning då boken var slutsåld under denna period och jag först nyligen har haft möjlighet att läsa den. Därför kommer här några senkomna synpunkter.

*

I sin debattartikel Bildning som ok förenklar och vulgariserar Göran Greider sina egna argument. Det är som att han blir blockerad av ordet kulturkonservatism och allt det står för, och därför bortser från vad som framgår klart av hans egen bok, nämligen att det borgerliga bildningsidealet var något som verkligen lockade Dan Andersson. Göran Greiders skriver klarsynt men kritiskt om Dan Andersson och bildningen (i hög grad personifierad av hans Brunnsviklärare Niklas Bergius):

”Hela sitt vuxna liv led Dan Andersson av ett svårt bildningskomplex, en känsla av underlägsenhet, trots att han antagligen var mer beläst än de flesta av sina kolleger. Autodidakterna i den första generationen arbetarförfattare – om nu Dan Andersson helt ska räknas dit – hade inte frigjort sig från beroendet av en traditionell bildningssyn där antika eller nyhumanistiska ideal från det föregående seklet dominerade.”

”De arbetarförfattare som kom i generationen efter skulle på ett helt annat sätt våga lita till sitt eget språk och sina egna erfarenheter”, säger Göran Greider vidare, och syftar på bland andra Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson och Moa Martinson.

Men, väl att märka, Göran Greiders bok är en mångtydig och rik bok om Dan Andersson, och han ger så att säga motargumenten på samma bräde. Göran Greider beskriver hur Ivar Lo-Johansson och andra unga arbetarförfattare hyllade och t.o.m. idoliserade Dan Andersson. Hade de gjort det om Dan Andersson verkligen hade varit så begränsad i sitt språk och sitt skrivande som Göran Greider på annat håll i boken verkar påstå; hade de gjort det om Dan Andersson verkligen varit oförmögen att på ett adekvat sätt ge uttryck för sina egna livserfarenheter pga av det negativa inflytandet av en borgerlig bildningssyn förmedlad av Niklas Bergius? Nej, knappast! Därför är den bilden falsk.

Dan Andersson var ett föredöme för att han bejakade sitt ”särlingskap” (Greiders formulering), han var också unik i den splittring han uppvisade och som av allt att döma var en konstitutiv del av hans väsen. Dan Andersson var splittrad mellan stad och land, mellan arbetarklassen och (den borgerliga) intelligentian, mellan sitt svenska språk och sitt finska ursprung… allt det där skildrar Göran Greider, tillsammans med miljöerna i dåtidens Stockholm och dåtidens Finnmarker; mycket välgjort, en oakademisk skildring med stor närhet till sitt ämne.

Göran Greider säger att Dan Anderssons författarskap länge setts lite grann över axeln av det finkulturella gardet och svenska litteraturforskare, och ger samtidigt själv svaret varför; Dan Andersson var för populär och folklig, inte minst genom insjungningarna på otaliga grammofonskivor, av bland annat Hootenanny Singers. (Själv rekommenderar jag Ulf Lundells tolkning av ”Omkring tiggarn från Luossa” på den återutgivna Evangeline.) Dessutom hade han en för enkel arbetarbakgrund, ett drag av klassförakt finns med.

Men det finns också mer än så med i detta, enligt min mening. Det handlar om ett förakt för den känslomässiga poesin, den som inte duger att forska på. Marcus Birro var inne på något liknande i en krönika i Expressen för en tid sedan (och det är alltså hans formuleringar om poesin som intresserar mig).

”När sorgen och döden slår till, står hela samhället handfallet. Läkarna vet inte vad de ska säga. Prästerna står med ännu en fotoutställning om Gud och bögar på halsen. Poeterna (de flesta, dock inte alla) spiller rödvin på sina manchesterbyxor och ägnar sig åt språkliga experiment. Konstnärerna leker sinnessjuka för att hamna i tidningarna. Vi har ingenstans att vända oss. Vi står ensamma när vi behöver tröst. Vi har glömt litteraturen. Vi har glömt bort dikterna som vaggade oss till sömn när vi var barn.”

Inga kommentarer :