Håkan Sandell, Bruno K. Öijer – vad mer?

Den svenska poesins löften under sent 80-tal var väl: Lukas Moodysson, Håkan Sandell och Bruno K. Öijer.
(Jag skulle kunna lägga till Ann Jäderlund, men jag har inte berörts av något hon gett ut efter Som en gång varit äng. Jag skulle också kunna lägga till Stig Larsson, som pendlat mellan briljans och tomgång.)
Hur ser det ut i dag? Håkan Sandell och Bruno K. Öijer står kvar och har växt i betydelse. I övrigt ter sig återväxten förbluffande skral.
Det är sorgligt, och det tyder på en rejäl stagnation. Språkmaterialismens dominans, och oförmåga att ge uttryck åt existentiella skeenden – språket och framförallt poesin kan nämligen gestalta sådant som händer på djupet, remember? – har dragit ner poesins verkningskraft.

Ett av undantagen, som också gått en helt egen väg och länge befunnit sig i någon slags självvald exil, är alltså Håkan Sandell. Förutom att kämpa för figurativ norsk konst har han hunnit ge ut en hel rad diktsamlingar sedan han flyttade till Oslo.

Håkan började som ”neofuturist” (ett uttryck han själv har använt om sin kompis Michael Strunge) med några impressionistiska diktsamlingar på Bakhåll. Det var poeten som ung och hungrig bildskapare, ständigt ute på resa.

Med Skampåle på Gedins 1990 började ett nytt skede. En nedstigning i underjorden, rent motiviskt, men också början till en vändning mot traditionen, den som fallit i skugga under modernismens segertåg; ett försök att återvända till källan i myter, formbunden vers och muntligt diktande. Det kom senare att kallas för retrogardism. (Nej, retrogardismen i Håkan Sandells tappning har inte tappat intresset för samtiden, inte alls, Håkan Sandell har paradoxalt nog fått ett alltmer skärpt öra för svävningarna i dess dialekter och samtidssatiren har blivit ett av hans kännemärken.)

Vårens diktsamling ”Gyllene dagar” (W&W) ser jag helt klart som hans främsta diktsamling hittills. Dess oftast formbundna dikter – terziner och rimmade tolvradingar – kan påminna om namn inom svensk poesi som Bertil Malmberg eller Hjalmar Gullberg. Dikterna är personliga och handlar om brusten kärlek, den nyrika Oslo-scenen, analyser av tidens gång… en empati för de allra mest utsatta är tydlig lika väl som ett förakt för de som har makten. Men stoltheten och empatin är nog de mest genomgående dragen, och dikterna lyfter sig till ett slags besvärjelser där skönhetsdyrkan och existentiella insikter besegrar de krafter som vill dra en känslig människa neråt i vår tid. (Allt är inte lika bra, ibland blir ordföljderna väl krystade och dikternas flöde väl stillastående. Men det som är bra tillhör det yppersta inom svensk poesi.)

Håkan Sandell har börjat infria retrogardismens löften och det glädjer mig!