Opublicerbar högerelit - bidragsberoende?

Läs Stefan Jonssons artikel om hur:
"högerns funktionärer kunnat framställa sig som djärva motröster gent­emot vänsterns tankepolis. En artikel i Tvärdrag om Timbrohögerns omslagspojke Johan Norberg illustrerar saken. Norberg har gärna spelat den utstöttes roll. Välkomnas han inte utomlands som ledande tänkare? Har inte hans ”Till världskapitalismens försvar” översatts till hela 28 språk? Varför betraktas han då inte som seriös forskare i svensk offentlighet? Kan det bero på något annat än att Sverige är en vänstervriden ”enidéstat”?

Tvärdrag synar Norbergs utländska meritlista. Sant är att hans bok sprids i såväl Kanada som Mongoliet. Men enligt Tvärdrag har utgivningen skett på de nyliberala tankesmedjornas egna förlag, på deras bekostnad eller på deras initiativ. Måhända är Norbergs bok epokgörande. Men den tycks inte klara sig på vare sig bokmarknadens eller den akademiska världens egna villkor.

Man kan skratta åt saken. Men den visar på det tragiska i högerns idéarv. Där talar man gärna om ”den starkares överlevnad” och om ”ersättning och erkännande efter förtjänst”. Fast i likhet med Norberg har sådana idéer sällan kunnat hävda sig på egna meriter. De har behövt upp­­backning. Utan storbolagens konstgjorda andning skulle de knappast existera."
____________________________________

Måste samtidigt säga: att det inte alltid är politiska värdeomdömen som styr mitt eget läsande. Stig Strömholm - gubben mot strömmen - i SvD, följer jag med bitande nöje. Intelligent, bildad och briljant skribent. Kanske hjälper det lite att han är professor. Men ännu mer hjälper det att han är passionerad. Och så finns ju den store samtidspessimisten Botho Strauss, som trots sin konservatism skrivit några av vår tids vackraste, mest spelbara pjäser.