Svensk tystnad kring 200 år gammalt fiasko

Jag undrade länge varför det s.k. Märkesåret 1809 fick så lite uppmärksamhet i Sverige. Var det inte värt lite mer, tja, intresse att det nu var 200 år sedan det dåvarande Sverige-Finland delades i två delar i och med att vi ”förlorade” Finland? (Och nej, freden i Fredrikshamn 1809 innebar inte att Finland ”vann sin självständighet från Sverige” som Ammar Makboul påstår i Aftonbladet, utan att Finland blev ett storfurstendöme inom det ryska imperiet. Sin självständighet vann Finland 1917 efter tsardömets fall! Det är genant att behöva påpeka detta. Den kulturella självständigheten kom dock tidigare, kan man gott säga. OBS! Jag ser nu att formuleringen om att ”Finland vann sin självständighet från Sverige” 1809 är borttagen från nätupplagan av artikeln, den fanns dock med i den tryckta tidningen.)

Faktum är att Sverige och Finland har en längre gemensam historia (600 år) än Skåne, Halland och Blekinge har med övriga Sverige!

Nå, efter att ha läst Allan Sandströms bok Det stora nederlaget förstår jag fullkomligt varför Sverige tiger om den här delen av sin historia. Finska kriget utmärktes från första början av defaitism, inkompetens och (ibland) rent förräderi. Det finska försvaret drog sig omedelbart tillbaka när ryssarna gick över gränsen vintern 1808, i en lång reträtt som slutade först i Österbotten. Tanken var att svenskarna skulle undsätta finnarna med förnödenheter och trupper till våren, men detta skedde i princip aldrig. Största framgångarna under detta ganska långa och blodiga uppehållande krig var general Sandels gerillakrigföring i mellersta Finland. (När jag var på Åland nyligen i samband med Geta poesi och visa drack jag det utmärkta mörka Sandels öl!)

Helene Schjerfbecks berömda tavla ”En sårad finsk krigare utsträckt på snön” (på omslaget till Sandströms bok) har blivit en sinnebild för hur det gick i det här kriget.

Men slutet gott, allting gott? Jag vet inte. Jag vet att jag tycker väldigt mycket om Finland, efter ett antal besök. Men jag pratar gärna svenska där, och då blir det förstås lite svårare…

P.S. Expressen har en intressant serie på kultursidan om förhållandet mellan Finland och Sverige, här delen om finlandssvenskarnas situation som språklig minoritet i sitt hemland.