Romantiska och andra manifest

När Romantiska Förbundet bildades 1957 var det ett trettiotal författare som skrev på att de ville bilda ett förbund ”till romantikens återuppblomstring och förnyelse”. Vad var det annat än en motsvarighet till dagens manifestskrivande?
(De författare som skrev manifestet för ett nytt litterärt decennium i DN för en vecka sedan ville väl just en återuppblomstring och förnyelse, i det fallet av den traditionella epiken.)

Motmanifestets författare var också ett trettiotal författare, alltså lika många som anslöt sig till Romantiska Förbundet i starten. Men där RF ville förnyelse på traditionens grund, vill motmanifestets män och kvinnor mest se mera av det samma (så läser jag åtminstone deras manifest), bleka upprepningar av experiment som tappat sin revolutionära laddning redan för åttio år sedan. För Torbjörn Elensky verkar det viktigt att det är ”yrkesverksamma författare” som står bakom (se diskussionen på Axess-bloggen under rubriken Ju mer vi är tillsammans).
Vad menas egentligen med yrkesförfattare, att man ska kunna leva på sin konst? Men hur många poeter kan det?

Inte alla som skrev på för Romantiska Förbundet var ”yrkesförfattare” i den meningen. Min vän Verdandi Kuhlman, som deltog i den författarkongress med åtföljande middag som ledde till RF:s grundande, debuterade först åtskilliga decennier senare, även om hon hade publicerat sig i tidskrifter och deltagit i uppläsningar. Bo Setterlind, förbundets förste ordförande, var förstås väl etablerad liksom Harald Forss och några till. (Harald Forss började dock med utgivning på ”eget förlag”, vilket inte i dag skulle accepteras av etablissemanget!)

Själv har jag skrivit ett nytt romantiskt manifest, som innehåller nio affirmationer och tre negationer. Att publicera var?