Demagogiska och osakliga inslag i debatten om kulturtidskriftsstödet

Osakligheterna haglar i den debatt som snabbt uppstod om tidskriftsstödet, sedan den borgerliga regeringen lade fram sin kulturproposition Tid för kultur (pdf-fil; s. 61-62 handlar om kulturtidskrifterna) i måndags.
Regeringen vill – enligt egen utsago – förtydliga begreppet kulturtidskrifter och säger att kulturtidskriftsstödet ”i första hand ska främja utgivning av tidskrifter vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentationer inom de skilda konstarternas områden”. Den nuvarande, väldigt breda definitionen av kulturtidskrift snävas alltså in något, och nämner inte längre områdena samhällsinformation eller ekonomisk och social debatt (som faktiskt hittills har nämnts före kulturell debatt och presentationer inom konstarterna!). Utan att vara något stort fan av den borgerliga regeringen måste jag säga att jag har svårt att se det revolutionära i en sådan, något annorlunda skrivning. Vari ligger egentligen det omstörtande i att kulturtidskriftsstödet i första hand ska gå till kulturtidskrifter? För övrigt skulle jag tro att det fortfarande går utmärkt att skriva om ekonomiska och sociala frågor inom ramen för en kulturtidskrift; så vida ingen skribent nu ålägger sig självcensur av rädsla att mista kulturstödet?

Som Marcus Hartmann på Kulturdepartementet säger till Second Opinion är ändringen inte speciellt dramatisk, och det kommer att bli upp till Statens Kulturråd att tolka den nya skrivningen. (Det blir Kulturrådet som får hålla i yxan i förekommande fall, som så många gånger förr!) Detta har inte hindrat kulturtidskriftsvärlden att bedriva den mest egendomliga, politiserande opinionsbildning mot den borgerliga regeringens förslag. Vi har inte ministerstyre i Sverige, mig veterligt, ändå talas det i ett dokument som spridits under bokmässan om Lena Adelsohn-Liljeroths ”svarta lista”, dvs en lista över kulturtidskrifter som hon – eller andra ministrar i den borgerliga regeringen – personligen vill ha bort. Det talas om att regeringen vill kraftigt minska stödet till tidskrifter som OEI och Ord & Bild, och helt ta bort det från t.ex. Bang, Fronesis och Arena. (Det är centralt placerade personer inom svenskt kulturliv som har tagit fram och spridit denna lista med hjälp av sina mediekontakter.) Alla påtryckningskanaler har använts och debatten har snabbt politiserats för att inte säga partipolitiserats, vilket jag ser som ytterligt olyckligt.

Arne Ruth, tidigare ordförande i referensgruppen för kulturtidskrifter, säger till G-P att ”det låter som ett väldigt stort ingrepp. Tidskrifter som fått mycket stöd hittills är just de som för en bred debatt, likt den som präglar dagstidningarnas kultursidor.” Här berör Arne Ruth med den kunskap han har om kulturtidskriftsvärlden det egendomliga faktum att ett fåtal kulturtidskrifter – närmare bestämt sex stycken; Bang, Glänta, Karavan, Ord & Bild, 00TAL och Paletten – tillsammans har en väldigt stor andel av det sammanlagda tidskriftsstödet, nämligen i runda slängar 3,5 miljoner kronor. Det är speciellt dessa stora och förhållandevis rika tidskrifter som han värnar om, inte minst tidskriften 00TAL i förhållande till vilken han själv är jävig. Om exempelvis de små litterära tidskrifterna, som i många år haft en ekonomiskt prekär situation och en efter en tvingas lägga ner, inte ett ord.

Jag nämnde osakligheter i debatten. Här ännu ett exempel på en sådan: Sydsvenskan skriver att kulturstödet till en rad tidskrifter är hotat – och illustrerat artikeln med två tidskrifter som över huvud taget inte har tidskriftsstöd, nämligen Groove och Nya Gringo!

Men det allra olyckligaste i debatten är som sagt dess partipolitisering. Siri Reuterstrand, ordförande i FSK (Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter) gör ett i hennes position väldigt dumt uttalande när hon säger så här till G-P: ”Det är ett uppenbart kulturkrig och jag ser det definitivt som en del av en borgerlig strategi. Det är klart att det här är ett bekvämt sätt att bli av med en obekväm debatt.”
Genom att göra ett sådant uttalande definierar hon sig själv som lierad med den tidigare, socialdemokratiska makten. Dessutom blandar hon på ett farligt sätt ihop partipolitik med litteraturpolitik. Det anstår inte någon i hennes position. FSK måste vara en organisation för alla kulturtidskrifter, inte bara dem som definierar sin egen verksamhet som vänsterinriktad. En litterär tidskrift ska inte äga partibok, det är skillnad om man jobbar på Tvärdrag eller liknande.

Till sist: Varken Ord & Bild (600 000 kronor i tidskriftstöd) eller OEI (350 000 kronor i stöd) kommer att läggas ner av den borgerliga regeringen, det är naturligtvis bara demagogi. Ord & Bild är Nordens äldsta kulturtidskrift, och kommer säkert att finnas kvar oavsett regering. OEI ägnar sig just åt ”presentationer inom de skilda konstarternas områden” och kommer inte heller den att påverkas nämnvärt. Det vore i alla fall ytterst förvånande. Dess samhällskritiska potential är i såna fall kraftigt överskattad. Tidskrifter som däremot har lagts ner under den senaste tioårsperioden på grund av att de nekats eller fått otillräckligt kulturstöd är bland andra: Post Scriptum, Ryska Huset, Serum, Metamorfos och Tidningen Boken.