Jelineks groteska kopplerier

Sträckläser. Vet inte om det är nyttigt, men det märker jag klockan fem. Det går elektriska nytrampade spår i hjärnan, intensiva som en ljungeld.

Anar varför jag skjutit upp henne till nu. Fattar varför hon fick Nobelpriset. Ser henne som en vit pärla i mörkret, som skjuter ur sig sitt svartsynta samhällshat, befogat och rått, rakt upp i ansiktet på läsaren. Håhåjaja. Mycket ska man tåla av litteraturen!

I ”Lust” ska man framförallt tåla en fruktansvärd anhopning av vanställda sexscener. Man ska orka se att en vit pärla gömmer sig bakom den hänfört hårda beskrivningen av några mäns framfart med en kvinnas kropp. Man ska igenom de maniskt upprepade varierade könsorden, dräglet, nerskitningen, avfallsprodukternas nya herrskapsherrar. Man ska igenom att ingenting känns som man själv skulle vilja att det kändes: Kärleken, knullandet, familjerna, ätandet, skidbackarna, de unga männen. Fast lite vet man ju redan. Lite har man sett på nätet där hål och hud verifierats till kannibalism, lite har man fattat av bratpack-rubrikerna. Mest har man fattat av en annan österrikisk författare, Thomas Bernhard.

I ”Lust” finns under ordens vridningar en kortfattad historia: Direktörens fru är lite trött på direktören, som utan omsvep våldtar henne alla tider på dygnet. I skidbaren har hon sett en ung man hon vill ha. Det genomförs en sorts förnedrande ”förförelse”. Frun återvänder ”hem” igen, full. Direktören kommer ”hem”; knull, slafs, skjut. Frun drar ut igen i natten till skidåkarens sportvilla. Ingen öppnar. Frun hämtas av direktören som drar över henne redan i bilen. Hon spyr, just när hon ska suga av honom. Synd! Barnet, det som sover på läkemedelsföretagens miljardpiller, slits ur sin dvala. Frun/Modern bär ner det till bäcken och dränker det.

”Men vila nu en stund.” Jelinek avslutar sitt ödesdrama som en grekisk tragöd.

Det dävulskt övertygande är energin i språket, språkleken som vrider sig i groteska kopplerier: Hur hon ändlöst och skickligt vrider in samhället i sexualiteten, kroppen i produktionsapparaten, könsorganen i maktordningarna. Hur hon vrider själva naturen, den gamla byn, som överexploaterats likt en gräll turistkatalog, in i kvinnokroppens små veck och dalar som brutalt förvandlas av en annan turistindustri: Kommandosex; den icke-kännade mannens icke-känsliga pitt som tar och domderar och styr, som direktören med sina allt mer nedskurna arbetare.

Och detta står fast: Ingen kan exploatera allt och alla i ena änden av sin dag, och sen komma hem och vara snäll. Det gäller alla. I Jelineks värld gäller det endast män. Margaret Thatcher bor inte här, och inte Philippa-sälj-hela-skiten. Och inte SEB-Annikas 88 snodda mille. Endast män är hemska.
Jag backar på det. Jag ställer frågan i natten: Om denna författare vore mäktig ett nyanserat porträtt av någon enda man? Jag kommer på mig med att önska det; det skulle göra henne till ett helare geni. Men då skulle jag kanske samtidigt önska bort hennes absurda språkmaskin, och göra henne till en psykolog hon inte är.

Geni är hon dock, även om man ogillar beteckningen. Det är hon i kraft av sin språkliga briljans, som är hettan i hennes övertygelse, tagen ut i en kall ordöken, där hon som ett giftigt Dna vrider den ena otäckhets-spiralen in i den andra. Börjar en mening i kvinnokroppen och avslutar den i Moderkoncernen. Startar ett uppslag bland skidåkarna och ändar med miljöförstöringen; de nedlagda pappersbruken, föroreningarna, sopsäckarna och anusfixeringen. Välter ordens betydelser genom varandra, så att läsaren blir vimmelkantig av gränslösheten. Och ibland skrattar.

Jag märker ett släktskap med Gombrowicz: Hur hon skär av det fruktansvärda med glada tillrop:
”Aj, vi brinner upp.”
”Denna toalett är kanske en spegelbild av er själv. Behandla den därför som ni själv skulle vilja bli behandlad”
”Många sätter på sig solglasögonen, ser på varandra och tänker på varandra som mat. På kvällen planeras ett samlag enligt det nya kökets regler, litet men fint. (- - -) Tusentals oändliga kastar sig nedför backarna. Och ett par hundra övertaliga producerar papper, en vara som minskar i värde ännu fortare än människan slits ut av sporten. Har ni fortfarande lust att läsa och leva? Inte? Då så.”

En annan släktskap är Houllebecq; svart satiriker som hon, men betydligt mer laidback i sin desillusionerade romankonst.

Ja, natten, den blev svår. Jag låg där upplyst som ett skidspår under trycket av den galna författarens ljus. Det där ljuset man bara ser när man spanar intensivt tvärs igenom hela det låtsasupplysta fucking mörkret.