2009-09-21

Louise Bourgeois; firmamärke/fascination


En gammal hopskrynklad, mycket egensinnig kvinna. Hon ser ut som en mumifierad tioåring, med en fyraårings envishet.

Om jag nu skrev om en manlig konstnär skulle jag inte inleda så, säger ni?
Jo. Om han var lika gammal, och lika envis som Bourgeois, skulle det genast uppta mitt intresse.

Jag är intresserad av hur den gamle, aningen impotente Picasso slösade erotiska teckningar på sin ateljévägg.
Eller av hur den skruttige gamle Bergman envist vandrar iväg utmed stranden, in i en allt större ensamhet.
Jag är intresserad av att Louise Bourgeois inte är fullt så ensam som Bergman, trots att hon är lika enstörig. Hon har en manlig assistent, mycket yngre, som bistår henne på olika sätt.

Jag är intresserad av dessa olika liv, olika alla de liv som nu predikas av kulturansvariga att konstnärer ska leva: Att de ska vara entreprenörer, duktiga på Excel, marknadsföring, striptease, mingel, maskhållning, matlagning, deckargåtor, och de ska kunna ställa sig in hos sponsorer och företagsanalytiker. Kreativa företagsyuppisar, det är vad man vill ha.

I det läget blir de mycket intressant med dessa gamla omöjliga konstnärer; de med envis integritet, och stort ensamhetsbehov.

Så jag fortsätter att gilla Louise Bourgeois; en av de få konstnärer som en gång fick mig att resa in en dag från kusten, för att se hennes utställning på Kulturhuset. Den med den svarta jättespindeln man kunde gå in under, den med de fångna rummen, och de tynande phallosarna.

Men den nya utställningen på Galleri Andersson/Sandström, lämnar inget djupt avtryck. Den är skissartad; bilderna lever av det omedelbara anslaget; blöt färg på tyg, några få motiv som upprepas: Modern med enorma bröst, fostret i livmodern, en man med kvinnliga former. Bourgeois säger själv att hon fortsätter att bearbeta barndomen, modern, graviditeten. Hon gör det enkelt, kalligrafiskt, utan sentimentalitet. Men jag kommer inte undan den vanliga frågan: Om hon nu inte var ett så stort firmanamn; skulle man tycka att denna konst var värd att flygas över hit?

Finns det inte X antal konstnärer som gör minst lika intressanta saker, utan att skeppas hit och dit över haven?
Den frågan leder ingen vart som bekant. Men den är värd att ställas. Särskilt i tider när kulturministern manar fram bilden av konstnären som sin egen PR-firma, konsultbyrå, revisor och interaktiv fondförvaltare. Ska alla gå the way of Wall Street? I så fall vet jag åtminstone ett par svenska konstnärer som redan gjort det, utan att det därvid blir mer "kvalitativ" konst.

Men om alla ska göra en kall Andy Warhol-show, skulle jag gärna se lite mer av the way of Bob Dylan; Han som efter tio minuter i samma rum som den mediekåte Warhol reste sig och gick. På vägen ut snodde han ett konstverk av Warhol. Som tack för visiten. Andy hade ingen chans att sno tillbaks den.

1 kommentar :

Anonym sa...

http://cybermuse.gallery.ca/cybermuse/search/artwork_e.jsp?mkey=101000

Hon är grym. Gammal är äldst!
/Ola