Penelope och Sisyfos: eller skrivandets möda

Sitter dag efter dag, kväll efter kväll med den här boken som ska bli färdig. Avstår från det mesta; vin, män, sång, vänner och släktingar. Flyttar om i texten, lyssnar in, tar bort, gratulerar mig själv till flowet i en text, våndas över stelheten i en annan. Byter ut prepositioner, tempus, adjektiv och digressioner. River upp, börjar om.

Vem liknar jag? Framåt natten?
Ingen annan än Penelope kommer för mig. (Jag hör nu en gång till den lilla skara som läst både Odyssen och Iliaden).
Alltså; Penelope. Som i väntan på sin make Odyssevs befinner sig i ett hus där friarna trängs på tröskeln (inte olikt mitt eget liv) och där hon av trofasthet förhindrar dem att komma steget närmare. Hon säger att hon inte ska gifta om sig förrän den gobeläng hon väver på är färdig. Varje natt river hon upp gobelängen, börjar om, och lyckas skjuta upp processen tills Odyssevs kommer hem.

Ja, jag vet, liknelsen haltar. Jag ska inte återförenas med Odyssevs. Men trofastheten är densamma. Man älskar sin uppgift mer än sina ströjobb, sina förströdda älskare, sin egen förströddhet.

En annan sorts författare, som jag inte vill likna, är Sisyfos. Antingen rullar han sin sten uppåt uppåt varje dag som en notorisk streber, tills stenen, lika notorisk, faller tillbaka på honom själv. Om inte, så faller den ned på en läsare på andra sidan berget. Och si; vi har en ny Dan Brown! Eller en ny historisk roman där Arman ler i mjugg, och Berit ryser av skräck.