Jag förstår givetvis vad Nationalmuseum är ute efter, de vill ha en bättre bild av sina besökare och de ber en stilla bön att publiken inte bara består av infödda, välutbildade innerstadsbor för då känner de skamset med sig att de har fel publik och kanske får de då mindre pengar av bidragsgivande instanser. Men de frågar inte efter din inkomstnivå eller vad du har för yrke (alternativet rentiér eller miljonär finns inte, inte heller företagare anges som alternativ på enkäten). Den viktigaste indelningsgrunden verkar vara etniskt ursprung, eftersom två frågor ställs om detta. Med detta gör sig även Nationalmuseum till en spegelbild av Sverigedemokraternas indelningstänkande.
*
Beträffande de två aktuella utställningarna med Caspar David Friedrich och Carl Wilhelmson (den sistnämnda på Waldemarsudde) kan man säga att bägge är ytterst sevärda. Och trots de uppenbara stora olikheterna i både stil, epok och temperament finns det ändå vissa likheter mellan Wilhelmson och Friedrich. Jag talar om några återkommande, viktiga motiv som återfinns hos bägge konstnärer.
Carl Wilhelmson målar framförallt människorna på Sveriges västkust inför två stora konstanter i deras liv: havet och kyrkan. Nästan alla de viktigaste verken har den inriktningen (här avbildad: "Kyrkbåten"). Wilhelmson är en väldigt social och kärleksfull målare, det intrycket fick jag tidigt på utställningen och det är en känsla som liksom genomsyrar hela hans verk. Jag kommer att diskutera verken i den första salen med en annan besökare – han tycker att människorna på bilderna verkar vara lite nedtrycka av kyrkan och den stränga schartaunismen – jag ser det inte så. I den tavla som heter just ”I kyrkan” så är någon av gudstjänstbesökarna tagen av förkunnelsen, en annan helt enkelt sömnig, någon förefaller uttråkad; bilden är mångfacetterad. Men att kyrkan och religionen är en viktig faktor i människornas liv är ofrånkomligt. På samma sätt som de har ett laddat och minst lika ofrånkomligt förhållande till det hav de hämtar sin bärgning ur (det rör sig ju om fiskarbefolkningen). Människorna är sällan ensamma i bilden, det rör sig om sällskap, ofta tiger de tillsammans, gripna av stundens allvar eller tagna av naturupplevelsen.
Caspar David Friedrich; ja han målar ju väldigt gärna människor ställda inför de stora perspektiven, oftast ödsliga sådana. (Men färgerna och stämningen är förstås helt annorlunda.) Här finns en existentiell djupdimension – kanske en transcendens - som den mer inomvärldslige Carl Wilhelmson bara snuddar vid. Havet och kyrkan är återkommande även här, oftast rör sig om nattliga eller melankoliska bilder, och det är få mänskliga gestalter på bilderna. Hur ofta ser man inte ett kyrktorn avteckna sig någonstans i fonden, kanske som ett hopp om ett hinsides, som utställningstexterna påpekar? Ibland, för att inte säga ganska ofta, blir den religiösa tematiken mer uttalad. I Friedrich fall tillkommer också ett viktigt motiv, kanske det viktigaste: träden. Även detta påpekar utställningstexten, att Friedrich uppehöll sig väldigt mycket vid att avbilda träd på ett noggrant och närmast självutgivande sätt.
Carl Wilhelmson är varm, Friedrich är kylig. Men någonstans berör de här utställningarna varandra, och de berör i högsta grad mig. Att Friedrich är en stor mästare visste jag redan, Wilhelmson gav mig mer av en positiv chock. Bägge konstnärer har målat fantastiska bilder av regnbågen (finns med på utställningen, men inte på nätet, över huvud taget är det svårt att få tag i de bilder jag främst vill diskutera av dessa konstnärer).
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar