Svenska poeter inte längre några kärlekslyriker

För att anknyta till nedanstående inlägg: Att svenska poeter inte längre kan skriva kärleksdikter är ju ingen nyhet för mig.

Men att redaktören för en antologi med svenska kärleksdikter (ja, till Victoria och Daniel då) säger att det är ”otidsenligt och bisarrt” är ändå lite fascinerande. Det är alltså inte monarkin som Mårten Castenfors anser är otidsenlig, utan själva genren kärleksdikter! Det visar hur avståndet har vuxit till en av de största traditionerna inom världslitteraturen.

För några månader sedan köpte jag en antologi med titeln ”Kärleksdikter från vår tid” (red. Ivar Wallensteen). Den är väl bland det modernaste man kan hitta inom området kärlekslyrik; den är utgiven av Ica bokförlag 2004. Det är en antologi med många fina dikter, fast många av dem påfallande åldersstigna (ett flertal av de idylliserande dikterna från 1920- och 30-talen har för övrigt åldrats rejält).

21 av de medverkande 48 poeterna visar sig vara födda på 1800-talet, så boken borde ju snarare heta ”Kärlekslyrik från farfars tid”. Redaktören gör vad han kan för att hetta upp samtidskänslan, med bidrag av bland andra Ulf Lundell, men lyckas inte så väl. De förhållandevis nyskrivna dikterna är helt enkelt för få och utspridda. Många minor poets med föga originella tankar eller uttryck medverkar; borgerliga intimister som visserligen skrev om kärlek men gjorde det på ett ganska snusförnuftigt och föga inspirerande sätt. Fröding står sig bättre än det mesta, liksom Harriet Löwenhjelm och förstås Edith Södergran. Trots bristerna som gör att boken känns kraftigt återblickande är boken värd att upptäcka, just för att återknyta till en nästan glömd tradition.