Kan man verkligen gå från René Descartes till Marc Bolan i en och samma text?

Vad skönt det vore om man, likt René Descartes under en period av sitt liv, kunde ligga ovanpå en varm ugn hela denna fruktansvärda vinter och – till det yttre overksam – bara ägna sig åt att fundera ut en ny världsförklaring, som kanske, kanske inte kommer att presenteras för omvärlden med tiden!

Jag är betydligt mer anspråkslös. Jag vill egentligen bara sova, läsa och skriva, samt sjunga lovsånger. Om ni anade vad ansträngande det är att jobba i kollektivtrafiken i det extremväder som varit under en längre tid! Det är ungefär lika ansträngande som att resa i den, förstås, fast man gör det under 8-9 timmar per dag. Snömängderna har gjort mig något mindre social än vanligt, fast det finns också något skönt med det.

*

Igår låg jag och läste i en ny bok, From Beneath The Wizard’s Gown, Tony Stringfellows bok om Marc Bolan, där han utgående från tidigare opublicerade dikter av Marc försöker gå på djupet med hans litterära och musikaliska utveckling. För mig känns Marc Bolans skapande som något samtidigt väldigt vackert och lockande, samtidigt som det är ofullgånget (han dog ju också väldigt ung). Tyvärr är boken lika illa korrekturläst (antagligen inte alls) som en handskriven dikt av Marc Bolan; dikter vilka för övrigt frikostigt publiceras i faksimil, tillsammans med likaledes tidigare opublicerade fotografier av rockstjärnan av fotografen Peter Sanders.

Tony Stringfellow för på ett ställe ett väldigt intressant och grundläggande resonemang om dikters olika förklädnader och betydelsenivåer. Han tycks mena att det finns några olika grundfall; en dikt kan vara så ”svår”, dölja sina djupare betydelser så väl att den blir mer eller mindre identisk med sin mask, vilket gör att många läsare ger upp. Samtidigt som det ger fullt med jobb åt olika uttolkare. Andra dikter har liksom en glipa i masken, en reva i förklädnaden, där det går att börja nysta. (Så upplevde jag ju Ann Jäderlunds Snart går jag i sommaren ut, där läsningen plötsligt öppnade sig för mig och jag såg bortom det rent ytsensuella planet, som ju också finns där.) Återigen andra kan vara så enkla att allt ligger i öppen dager, men upphovsmannen kan fejka och antyda att det faktiskt finns djupare betydelser! Det är faktiskt möjligt att applicera detta också på svenska förhållanden, där språkmaterialismen ofta är förvånansvärt ytlig även om den behandlas så respektfullt för det mesta. Den jobbar ju sällan eller aldrig med djupare betydelsenivåer utan nöjer sig med att omarrangera språket på ett rent ytligt plan, vilket egentligen är att missbruka språket, bortse från dess möjligheter.

*

Marc Bolan kanske är en simpel rockartist, vad vet jag, men Tony Stringfellow gör honom tjänsten att ta honom på allvar litterärt och musikaliskt, vilket innebär att han sträcker sig ganska långt i jämförelserna. Helt klart är i alla fall att Bolan hade influenser från bl.a. Shakespeare, Tennyson, Spenser (The Fairie Queen), Bob Dylan, C. S. Lewis och (i mindre utsträckning) Tolkien… influenser som han omformade till eget magiskt universum, för den som så känner och bejakar att gå in i det.

(Bolan har nog för övrigt skrivit världshistoriens längsta skivtitel, det var debutplattan med Tyrannosaurus Rex som hette: ”My People Were Fair and Had Sky In Their Hair… But Now They’re Content to Wear Stars on Their Brows.” Får mig att tänka inte bara på hippies, tack och lov, utan även på t.ex. Broder Daniel.)

Det är – som Tony Stringfellow noterar – sannerligen en ödets ironi att Bolan som hade starka influenser från Druidernas tänkande med deras träd-alfabet (se bl.a. Robert Graves’ The White Goddess) dog genom att den bil där han satt på passagerarsidan kraschade in i druidernas heliga träd, eken. (Olycksplatsen, där hans Morris Minor, ”hundkoja” alltså, kraschade in i ett träd 16 september 1977, är nu en slags kultplats.)

Det är få människor inom den svenska kultureliten, förutom Eric Fylkeson (som å andra sidan inte är någon ”elitmänniska”) som sagt någonting offentligt om Marc Bolans betydelse. Antagligen är det en generationsfråga; kultursidorna fylls ju med artiklar om Kent och Morrisey tycker jag.

”- Det kanske lättar dig att höra att jag inte tänker fråga ut dig i egenskap av rock’n rollstjärna, utan inrikta mig på din poetiska sida.
- Är det någon skillnad?
- De flesta anser nog det. De rynkar på näsan när de hör dina låtar, och rycker förvånade till när de ser en text. Dina melodier brukar ju betecknas banala.
- Precis som texterna. Det är den intellektuella barriären. Poesi är inte att slå i ordböcker.”
(ur texten ”Intervju med Marc Bolan”, i Eric Fylkesons klippbok ”Nästa liv, tack”)

Kanske är jag alltför barnslig ibland. Det är ingen som vet vad den här sången handlar om, men den är magisk ändå.