Mellanspel om långa boktitlar

”Trenden med långa boktitlar håller i sig”, skriver Lars Linder i gårdagens DN.
”Andreas Malm satte trenden med sin alarmerande klimatbok från 2007. Titeln ’Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent’ rymdes knappt på bokomslaget, men hade det rätta, uppfordrande tilltalet.
/…/ ’Det måste finnas en väg ut ur det här samhället’ är den något kortare men lika proklamatoriska titeln på Göran Greiders kommande bok om vänsterns möjliga framtid.”

Nu har Lars Linder upptäckt en ny trend, eller snarare en utveckling av ovanstående trend. Även poesiböckerna har nu fått långa titlar, att döma av vårens bokkatalog, menar han och exemplifierar med Eva Ribichs ”Det är vatten så långt jag kan se och längre”. Vårrekordet har, skriver han vidare, debutanten Eli Levéns bok: ”Det är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”.

Men det är sannerligen ingen nyhet Lars Linder kommer med! Trenden – om man så får kalla det – med extremt långa boktitlar började ju inom poesin och då speciellt inom den kvinnliga poesin. Först ut var Ann Jäderlund med (den groteskt långa) ”Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar” (1992). Här fortsatte Ann Jäderlund att utvecklas i allt mer manieristisk riktning efter den fina ”Snart går jag i sommaren ut”.

Andra väldigt långa poesiboktitlar har Marie Norin, Lars Mikael Raattamaa och Ann Jäderlund (igen) stått för. Faktum är att blotta förekomsten av en viss sorts långa titlar för mig leder tankarna till en speciell sorts poesi.