Tommy Olofsson vs Ann Jäderlund, del 2

Jag började läsa den unga Ann Jäderlund med ett visst intresse; till att börja med den kraftigt Wittgenstein-influerade ”Vimpelstaden” (1985). Sedan ”Som en gång varit äng” (1988), kring vilken det ganska snart uppstod en livlig och ganska infekterad debatt som jag berört i nedanstående notering. Tommy Olofsson befann sig på den förlorande sidan – är nog den allmänna åsikten – i vad som sågs som en obegriplighetsdebatt efter mönster av tidigare sådana i den svenska litteraturhistorien. Det är aldrig bra att ses som den förlorande, konservativa sidan i litterära debatter, då riskerar man att utdefinieras ur litteraturhistorien eller liknande öden. Nå, det hände väl inte Tommy Olofsson men det känns definitivt som att hans författarskap sedan dess har haft motvind vad gäller receptionen. Aris Fioretos var förvånansvärt öppen i sin recension om att en metaforrik manlig poesi sannerligen inte står högt i kurs i dagens läge.

Nå, Ann Jäderlund var för mig ett intressant och hyllat författarskap, men det berörde mig inte särskilt. Nog fanns det en viss suggestion i de så att säga självupplösande utsagorna i ”Som en gång varit äng” – men inte mer än så. Annorlunda blev det för mig när jag sedan läste ”Snart går jag i sommaren ut”. Det tyckte jag var en betydligt bättre diktsamling, speciellt avdelningen ”Silvermyntet finner ändå ingen” talade till mig, och jag började ifrågasätta den bild av Ann Jäderlund som hade getts på kultursidorna.

Jag tyckte både hennes anhängare och kritiker hade fel; det var inte obegriplig poesi men det var inte heller så träffande egentligen att kalla henne för ”postmodernismens drottning med en krona av glanspapper” (Tom Hedlund). Jag hade nämligen sett något annat; delar av hennes diktning verkade handla om något så pass konkret som svensk historia. Eller, rättare sagt, dikterna blev till en slags ekokammare för svenska historiska händelser och de myter som hade spunnits kring dem. Bilder av 1600-talet och 1700-talet. Mentalitetsforskning till bilden av en svan på paradmatsalsbordet. Kärlek, maskerad – men också armod, krigföring och lera. Liksom sin generationskamrat Stig Larsson (i Minuterna före blicken) diktar hon om Karl XII; något man knappast annars förknippar med henne. Dikterna närmade sig folkdiktning, föreföll inspirerade av tablåer från Livrustkammaren och Nordiska museet. Hon vidgår och sprider vidare en rysning inför det förflutnas närvaro i tiden, skulle jag i dag kunna formulera min tes.

Den öppnande repliken i diktsamlingen var för mig följande rad: ”Går du på maskeraden”, en formulering som tycktes mig höra hemma i Almqvists Drottningens juvelsmycke, och som tydligt pekade på en bestämd historisk händelse.

Går du på maskeraden
Vänd då ansiktet utåt
Du har kanske ingen mask
En tistel kan dölja masken
Kyss då Ovalen Spännet
Du har kanske ingen handske
En järnklo kan dölja handen
(Snart går jag i sommaren ut, s. 41)

Jag förstod att den maskerad det talades om framförallt och mycket påtagligt var Operamaskeraden där Gustaf III blev skjuten, den 16 mars 1792. (Naturligtvis finns det många andra associationer utifrån maskeradtemat, men det här är ändå grunden för att förstå diktsamlingen. Inte bara svensk historia – utan svensk svärmiskt-dekadent romantik, via Almqvist. Naturligtvis en romantik som körts genom en postmodernistisk centrifug.) Efter den inledande aha-upplevelsen att det här utgick från (den litterära behandlingen av) mordet på Gustaf III såg jag också andra och ganska tydliga hänvisningar till olika mytomspunna händelser ur svensk historia, jag har antytt dem härovan. Låt mig bara säga att även Gustaf II Adolf finns närvarande – hans hemlösa hjärta och en besatt drottning som vårdar hans minne och hans fysiska kvarlevor. Min bild av Ann Jäderlund blev, åtminstone tillfälligt, en helt annan än den gängse – och jag sammanfattade mina rön i en artikel som kom in i Lyrikvännen (nr 5 1991). Mina iakttagelser ansågs tydligen vara så udda vid den här tiden när alla var inriktade på att hennes lyrik var ett rent språkspel – är det inte fortfarande så för övrigt? – att en del läsare undrade om skribenten med mitt namn verkligen existerade.

P.S. Jag tror inte hon gillade att jag tolkade henne så närgånget, att jag blottlade tematiken i en del av hennes dikter. Jag tror verkligen inte det. Sedan dess verkar hon ha gått långt för att undvika att bli tolkad. Men manierismen skadar hennes författarskap. Jag är ense med Magnus Ringgren, som skrev om detta i en Aftonbladet-artikel som inte verkar finnas på nätet, att hennes ständiga kursiveringar och grader av spärrade texter skymmer innehållssidan i hennes dikter, så att säga verkar återhållande på tillägnelsen. Det är synd, för i grunden är det nog fortfarande intressant poesi. Jag ska läsa ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar?”

P.P.S. Och nej, några obegriplighetsdebatter existerar inte längre. Debatten om OEI och språkmaterialismen var åtminstone för mig en debatt om ett antal poeters och redaktörers ovilja att kommunicera, vilket är något helt annat. (En ingång till denna debatt finns i den här gamla artikeln, som visserligen kunde ha varit betydligt mer nyanserad men ändå får något sagt i svåra och viktiga frågor som senare skulle komma att utvecklas mera.)