En kurs om samtidslitteratur

Ingen (mer än jag) verkar ha reagerat över Lars Mikael Raattamaas artikel i Aftonbladet i onsdags där han skrev att Horace Engdahl, Johan Lundberg och Göran Greider tycker samma sak. Detta därför att de inte är OEI:iga nog. ”Litteraturen skall vara försiktig, tillbakadragen och inte vilja förändra någonting.” Så tolkar Raattamaa dessa helt olikartade författares och debattörers hållning. Jag antar att det som förenar dem, ur Raattamaas synvinkel, är att de inte vill vräka bordet över ända och lämna själva kommunikationsakten bakom sig, för att lansera sönderslagna fonem (bokstavskommunism) och språkbrus i själva debatten om klass. För nog vill de väl saker, både med samhället – möjligtvis med undantag för Engdahl – och framförallt med litteraturen?

Men vi lämnar det. Aftonbladet inser förmodligen t.o.m. själva att det här inlägget förblir ett förbryllande stickspår i debatten om arbetarlitteratur.

...

Även om flera av mina läsare nog tycker att jag upprepar mig och ibland blir förutsägbar i mitt motstånd mot språkmaterialismen, så är det ett faktum att jag brinner för kunskap, för att utöka mitt vetande. Frågan är bara hur mycket det finns att veta om den svenska samtidslitteraturen som, känner jag många gånger, tenderar att göra sig urarva och vilja starta på nytt hela tiden, utan någon anknytning till tidigare traditioner. Detta gör många moderna romaner och speciellt diktsamlingar förbluffande endimensionella. Hur mycket språket än bullrar i en språkmaterialistisk diktsamling händer det liksom ingenting, de djupa känsloregistren når dikten aldrig, den tycks inte ha någon arsenal att ta till, inga redskap för att tränga ner under ytan på det som synes ske. Människans känslolivs reservoarer når den aldrig, eller åtminstone sällan. Men ändå finns det ju mer än OEI, spektrumet är trots allt vidare.

Jag hade faktiskt väldigt gärna velat gå på den här kursen, och jag är inte ett dugg ironisk när jag skriver det. (Jag hade inte råd.) Det hade varit spännande – åtminstone tror jag det – att ta del av Stefan Eklunds och Jesper Olssons svar på några av frågorna i nedanstående kurspresentation.

”…vilka var de viktigaste rösterna? Varför skrev de som de gjorde? Vad ville de säga om den svenska samtiden? I en kurs på fem avsnitt tittar vi närmare på 00-talets svenska litteratur – både poesi och romankonst.”

Det här är ju 2.900-kronors-frågor, för så mycket kostar det att gå kursen.

”…som vi har lärt av den poststrukturalistiska teorin är något ’sant’ eller ’falskt’ endast inom ramen för en noga specificerad uppsättning av kontexter”, skriver Marjorie Perloff i ”Konsten att läsa innantill” i sista numret av 00TAL. Om detta är ett axiom (kan det vara sant utanför den essä där Perloff formulerade just dessa rader?) betyder det ju att de svar som Stefan Eklund och Jesper Olsson kommer att ge på ovanstående frågor under kursens gång bara är sanna i en väldigt begränsad mening. Det finns möjligen ingen sanning om samtidslitteraturen.

...

Men ett sådant betraktelsesätt vore gravt förnedrande för författarskapen liksom för läsaren; det skulle reducera litteraturen till en förhandling om makt och utrymme, i media, på kulturredaktionerna och framförallt på bokförlagen. Om språkmaterialismen inte handlar om att skapa skönhet eller kvalitet (och det gör den definitivt inte), vad handlar den om då? Om tabu-brott, om brottet med det bestående, om den negativa uppbyggligheten. Allt detta som sedan decennier får de flesta vettiga människor som söker sig till litteraturen att gäspa. Kanske är det i själva verket språkmaterialisterna som inte vill någonting, och därmed vänder jag på Raattamaas resonemang.