Kristians resa

Hur många amerikanska filmer har man inte sett, där ett förföriskt moment är en inflygning över New York? Skyskrapornas skulpturala rum är något man aldrig tröttnar på. Ola Billgren gjorde till och med en målning – en mycket bra sådan – av en inflygning över New York nattetid. Den stämde med 80-talet – när konsten blev marketwise och ett flyg till New York var obligatoriskt för varje större konstnärligt projekt.

Låt oss flyga hem igen, och zooma in kameran på en annan etnografisk yta; hamnen i Malmö, närmare bestämt Yarden, där författaren Kristian Lundberg arbetade under ett år när fattigdomen tvingade honom att kroppsarbeta för att klara livhanken. Där är det inte så vackert. Det är snö och slask och isiga bilrutor, och ett antal karlar som packar tunga paket, parkerar om bilar, fryser i helvetet att med våta kläder, i hård vind tvätta bilar utomhus om vintern. Det är år 2008 i Sverige, det är inte coolt, det är nedskärningstider, och att vara kulturarbetare innebär att man kan riskera att hamna på en ekonomisk botten, under perioder när kultursidorna knappar in och stipendierna uteblir. På denna botten konfronteras Kristian Lundberg också med sin egen skuggsida, depressionen, och med svåra barndomsförhållanden som tryckt sig in i hans jag, för alltid.

Om sjuttiotalets rapportböcker kunde bli lite överpräktiga i sin politiska förträfflighet så är Lundbergs bok i stället poetisk; en smärtsamt svart och medlidsam skrift om ett läge som han inte valt, och ingen av hans arbetskamrater heller. Det handlar om ett nödvändighetsjobb, om att sälja sin kroppskraft. Författaren går hem, alltid lika trött, hämtar sin son, äter, sover, och låter själen, dvs skrivandet, få sitt en timme på morgonen mellan fem och sex.

Jag vet knappt varför jag tycker så mycket om den här boken, men det handlar inte bara om att författaren och jag är arga på samma saker. Det är snarare hans öppenhet, den där stilla och berörda rösten, som med lågintensiva omtagningar och starka bilder blottar klyftan mellan det tjusiga kavata Sverige, och det som finns där bakom: De som är utanför, jobbar utan erkännande, många av dem invandrare. De som står bakom kulissen och fryser och knappt kan hämta andan mellan dag och nästa dag, för att de ingenting äger och inget hem har i den nya sköna småkapitalismens inbilska samhälle.

Kristian Lundberg fick Ivar Lo-stipendiet på 310.000 kronor för sin bok. Han slipper frysa och förnedras, och kan skriva mycket mer än en timme på morgonen. Men själva platsen han beskriver, och människorna där, ska växa i läsarens minne, som en bild av ett Sverige där pengarna tagit över alla värden, där hundratusentals människor arbetar på otrygga villkor i branscher som skiter i arbetsrätt och företagsmoral, där det enda mänskliga hoppet är små öar av vänskaplig lojalitet. Och så själva konsten då. Den som man genom hela boken vet att Kristian Lundberg ska tillbaka till. Men inte de andra.

”Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en sorts dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skall sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsräkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: Det är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningen måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag gör det möjligt att avskeda fast anställd personal och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig."

Kristian Lundberg, Yarden, Symposion 2009.
(min kursivering.)