2010-06-19

Språkmaterialismen på väg ut – en poesidebatt som kommit halvvägs

Hon har sagt det ett par gånger nu, Åsa Beckman, hon skiljer på litteratur som ”sänder” respektive ”inte sänder” (se DN 9/6, finns inte på nätet). Den sistnämnda sorten är hon trött på, har allt mindre tålamod med, tiden är för kort för att ägna sig åt den.

Hon har blivit allt mindre intresserad av att tolka dikter av poeter som inte ens försöker gestalta något.

”Man måste kort och gott känna en texts medelsebehov [sic] – och det är oberoende av om dikten består av fem ord ur en manual för en gräsklippare eller en episk dikt om en sommarmorgon vid Vänerns strand.”

Samtidigt vill hon profilera sig mot andra kritiker av språkmaterialismen, fast hon nu själv definitivt verkat ha sällat sig till dem. ”Det har inget att göra med en dikts begriplighet!”, skriver hon i en pik direkt riktad till Göran Greider, som hon menar i sin tidigare debattartikel har missförstått hennes tal om dikter som ”sänder” (hon använde det uttrycket redan i en litteraturkrönika 13/3, vilket han snappade upp).

Men vad finns det egentligen att missförstå? Greider talade i sin debattartikel (DN 7/6) om dikter ”som vill något”, och det är ju ungefär samma sak som Åsa Beckman försöker formulera. Även Göran Greider säger ju att "begriplighet" inte är något bra sätt att hylla eller kritisera en dikt på. (Se vad jag skrivit tidigare om Göran Greiders debattinlägg här på bloggen.)

Men det är i alla fall lustigt att det där uttrycket, att ”sända”, nu kommit upp och spelar en roll i (den än så länge trevande) poesidebatten.

Jag kommer att tänka på Lars Mikael Raattamaa (enligt Åsa Beckman en av fyra ”begåvade poeter” som språkmaterialismen ändå har gett oss). I sin diktsamling ”Politiskt våld” (OEI Editör/Modernista, 2003) tog han ju specifikt avstånd från kommunicerande poesi, man kan säga att han där direkt vände sig emot dikter som ”sänder”. Jag har citerat det aktuella stycket många gånger:

”Kommunikationen är en 3Gtelefon. Härifrån och dit. Sändare – budskap – mottagare. Det är en uteslutande modell. Den utesluter bruset. Orden som ännu inte är språk. Det är i bruset livet finns.”

Så här kommenterade jag det stycket då, i min debattartikel Litteraturpolitikens vänster- högerskala:

”Självklart är varje kommunikationsakt komplex och innehåller ett visst mått av brus, men att det skulle vara önskvärt att öka den redan höga brusnivån i samhället är enligt min mening ett synsätt som bara makthavarna kan tjäna på. Därför tjänar språkmaterialismen dem som i dag sitter med vid maktens bord.”

Det finns ingen orsak att ändra det betraktelsesättet. Inte heller jag menar ju att en dikt måste vara fullkomligt begriplig, men det måste finnas något som lockar, något att börja nysta i, kanske en antydan om ett mysterium; en del av budskapet måste nå fram även om allt inte går att förstå på en gång eller kanske ens någonsin. Kalla det poesi som ”sänder” om du vill, det är nästan en förenkling.


Jenny Högström i Helsingborgs Dagblad hävdar i ett aktuellt poesidebattsinlägg att konceptdikten och språkmaterialismen inte alls är så dominerande som det sägs, och att det finns jättefina små diktböcker att ge bort! Fast hon nämner inte vilka, utöver att hon själv har fått en bok av Pär Thörn i present (hon blev jätteglad). Några poesiantologier antar jag att hon i alla fall inte givit bort, för några sådana med samtidslyrik finns inte.

Åsa Beckman är däremot allvarligt oroad över att språkmaterialismen har blivit så dominerande, och att själva genren lyrik i dag mer eller mindre har blivit identisk med en viss sorts estetik. Hon tycker att kvalitetskontrollen på förlagen har blivit för dålig, och att fältet har lämnats fritt för epigoner. Situationen påminner i mina ögon om när fyrtiotalismen kördes i botten genom överutgivning och ett flöde av epigoner runt 1950. Detta säger jag trots att jag gillar vissa senkomna fyrtiotalister, som t.ex. den som kultursociolog senare kände Harald Swedner vars debutbok ”analysis situs” från 1950 nog är den mest fyrtiotalistiska av alla fyrtiotalistiska diktsamlingar; den innehåller en hel del extremt lärd, pessimistisk men rolig poesi. (Skillnaden är att fyrtiotalismen hade en betydligt högre litterär kvalitet än språkmaterialismen någonsin nått upp till, och dessutom ett innehåll mitt i den högmodernistiska formen – budskapet var mer än bara brus.) Jag kommer också att tänka på när postmodernismen kördes i botten i början av 90-talet. Jag använder Horace Engdahls egna ord om vad det var som hände då, även om det inte är ett exakt citat. Det är dags för något nytt.

5 kommentarer :

Kim Larsson sa...

Man behöver (tyvärr säger jag för det svenska klimatet är så lamt) inte följa någon debatt för att veta att språkmaterialismen är på väg ut. I vår flik av världen går saker nämligen i 10-års-cykler. Jag har roat iakttagit Anna Hallbergs defensiva manövrer; hon backar bestämt men försiktigt ut ur hörnet hon nyss gillade att måla in sig i med sina kompisar. Hon lägger ut trevare i recensioner, känner sig för. Det finns få saker som sätter fart på konstnärer som en möglig -ism. Plötsligt har ingen varit på festen. Och alla avskyr, verkligen avskyr etiketter. Själv älskar jag etiketter. Synd att ingen ids sätta en på mig. Suck. Världen är orättvis. Otäck är dess lön. Men jag har inte tid att deppa, för nu kommer något nytt. Äntligen. Det som kommer kommer att vara dominant i 10 år, så jag hoppas det är något skoj!

Gabrielle Björnstrand sa...

"Kvalitetskontroll" - det är något man har på kött och fågel. Hur välsignande är det att använda den parametern på dikt?
Inget vidare. Det som nu och alltid behövs är självständiga bedömare; det hjälper inte om folk är aldrig så "lyhörda läsare" om de samtidigt lyssnar med ena örat i samtidsskvalet, valet, kvalet, redan malet.

Jag tror att subjektets död (postmodernimens förenkling) har något att göra med kritikens jagsvaghet. Man blir som det man umgås med. Och till sist är det faktiskt - för att parafrasera Oscar Wilde - gåsen som kontrollerar gåsleverns kvalité.

Andreas Björsten sa...

Jag tror det du säger håller streck, Kim!

Anonym sa...

Tack, Björsten... jag brukar känna mig rätt ensam om denna analys. Jag har (surprise surprise) sett en del uppluckringar i torkan/tjälen på sistone... små tecken, en politisk dikt här och där, Viktor Johanssons varma men tyvärr kortvariga kritikermottagande... men det kommer mer... själv håller jag ofta till på Poeter.se, och där finns verkligen poeter som är drivna och intressanta... ibland blir jag helt knäckt när jag hittar en opublicerad diamant, tänker: det är inte möjligt! Poeter.se är fö ett enormt bevis på att snacket om poesins död är just: snack.

Till Gabrielle: jag håller med dig. En inavel och nivilering har skett. Livsfarligt i detta lilla land. På detta måste vi råda bot. Upp till kamp!

På återhörande/Kim Larsson/Eremonaut

Anonym sa...

I gårdagens och dagens DN kan man läsa två debattinlägg som säger en hel del om både poesiklimatet och kulturlandet Sverige. Dessvärre är det inte roliga saker man kan lära sig. Igår presenterade Anna Hallberg ännu en roande text. Hon är en väldigt driven poet - boken Mil gjorde tex stort intryck på mig - men någon debattör/politiker är hon inte. Helt i onödan försöker hon om och om igen bli av med etiketten "språkmaterialist". Hon har fått ett sprkmtrlstskt tggmm under foten. Varje gång hon försöker skrapa bort det, påminns jag om problemet och tänker: ja just det språkmaterialist ja. Hennes verbaliserade irritation framstår som direkt kontraproduktiv. Det är ju ett adekvat ord för guds skull. Det finns inget problem. Att behöva läsa semantiskt gnabb är lite beklämmande. I samma artikel skriver Hallberg om den svenska poesins mångfald, och kliver ograciöst över till poetry-slam-världen. Det är väl för guds skull ingen som har sagt att den grava experimentpoesin (sprkmtrlsmn) dominerar poetry-slam... poetry-slam/spoken world har ju i alla fall i Sverige varit en motpol till en abstrakt/akademisk/teoretisk poesivärld. Och det är ju poesi i bokform (som Åsa Beckman mycket riktigt skriver idag) som debatteras. Hallberg nämner också (totalt oklart varför) Helena Eriksson, som är ett ypperligt exempel på vad som varit inne de senaste åren. Jag menar inget negativt, jag konstaterar. Vad jag finner lustigt är att Hallberg talar om mångfald, samtidigt som hon envist tyr sig till en sida. Inget ont i det heller. Jag tyr mig till mitt, andra till sitt. Det är så naivt att det är genant att skriva. Men varför låtsas att man är där man inte är? Hallberg är för mig ett mysterium. Ja vad lär man sig av detta? Att det svenska klimatet behöver all konfliktnäring det kan få, och att det ställs rätt små krav på en poesidebatt i en stor svensk tidning.

Idag skriver Åsa Beckman någon sorts slutord, och hon låter mest trött. Hon skriver om ett urtrist skyttegravskrig. Jag håller inte med alls. Jag tycker att all debatt, diskussion, dialog är uppfriskande. Om Beckman ser ett skyttegravskrig, är det för att det finns en konfliktlinje. Jag kan se den. Det handlar om nutidsbeskrivning, relationen till ett pyttelitet syrefattigt land i norr (debattbehovet kontra trivseln) och likriktning. Till saken hör att vi har ett minoritetsspråk. Jag vet inte vad Beckman menar med "kulturkretsar i världen" där man traskar på i gammal centrallyrik, kulturkretsar som borde vara avundsjuka på viss svensk poesi. Jag är osäker på vad Beckman menar (hon är klädsamt vag) men sanningen är, att ingen avgörande kulturströmning kommit eller kommer från Sverige. Ingen ism, ingen musikstil, ingen filosofi. Det vi lever på, det som för oss framåt, hundrar oss från att hamna i total koma, är importerat. Hårt? Javisst. Sant? Tvärr. Detta faktum bör uppmuntra till ödmjukhet.

Kim Larsson/Eremonaut