Språkmaterialismen på väg ut – en poesidebatt som kommit halvvägs

Hon har sagt det ett par gånger nu, Åsa Beckman, hon skiljer på litteratur som ”sänder” respektive ”inte sänder” (se DN 9/6, finns inte på nätet). Den sistnämnda sorten är hon trött på, har allt mindre tålamod med, tiden är för kort för att ägna sig åt den.

Hon har blivit allt mindre intresserad av att tolka dikter av poeter som inte ens försöker gestalta något.

”Man måste kort och gott känna en texts medelsebehov [sic] – och det är oberoende av om dikten består av fem ord ur en manual för en gräsklippare eller en episk dikt om en sommarmorgon vid Vänerns strand.”

Samtidigt vill hon profilera sig mot andra kritiker av språkmaterialismen, fast hon nu själv definitivt verkat ha sällat sig till dem. ”Det har inget att göra med en dikts begriplighet!”, skriver hon i en pik direkt riktad till Göran Greider, som hon menar i sin tidigare debattartikel har missförstått hennes tal om dikter som ”sänder” (hon använde det uttrycket redan i en litteraturkrönika 13/3, vilket han snappade upp).

Men vad finns det egentligen att missförstå? Greider talade i sin debattartikel (DN 7/6) om dikter ”som vill något”, och det är ju ungefär samma sak som Åsa Beckman försöker formulera. Även Göran Greider säger ju att "begriplighet" inte är något bra sätt att hylla eller kritisera en dikt på. (Se vad jag skrivit tidigare om Göran Greiders debattinlägg här på bloggen.)

Men det är i alla fall lustigt att det där uttrycket, att ”sända”, nu kommit upp och spelar en roll i (den än så länge trevande) poesidebatten.

Jag kommer att tänka på Lars Mikael Raattamaa (enligt Åsa Beckman en av fyra ”begåvade poeter” som språkmaterialismen ändå har gett oss). I sin diktsamling ”Politiskt våld” (OEI Editör/Modernista, 2003) tog han ju specifikt avstånd från kommunicerande poesi, man kan säga att han där direkt vände sig emot dikter som ”sänder”. Jag har citerat det aktuella stycket många gånger:

”Kommunikationen är en 3Gtelefon. Härifrån och dit. Sändare – budskap – mottagare. Det är en uteslutande modell. Den utesluter bruset. Orden som ännu inte är språk. Det är i bruset livet finns.”

Så här kommenterade jag det stycket då, i min debattartikel Litteraturpolitikens vänster- högerskala:

”Självklart är varje kommunikationsakt komplex och innehåller ett visst mått av brus, men att det skulle vara önskvärt att öka den redan höga brusnivån i samhället är enligt min mening ett synsätt som bara makthavarna kan tjäna på. Därför tjänar språkmaterialismen dem som i dag sitter med vid maktens bord.”

Det finns ingen orsak att ändra det betraktelsesättet. Inte heller jag menar ju att en dikt måste vara fullkomligt begriplig, men det måste finnas något som lockar, något att börja nysta i, kanske en antydan om ett mysterium; en del av budskapet måste nå fram även om allt inte går att förstå på en gång eller kanske ens någonsin. Kalla det poesi som ”sänder” om du vill, det är nästan en förenkling.


Jenny Högström i Helsingborgs Dagblad hävdar i ett aktuellt poesidebattsinlägg att konceptdikten och språkmaterialismen inte alls är så dominerande som det sägs, och att det finns jättefina små diktböcker att ge bort! Fast hon nämner inte vilka, utöver att hon själv har fått en bok av Pär Thörn i present (hon blev jätteglad). Några poesiantologier antar jag att hon i alla fall inte givit bort, för några sådana med samtidslyrik finns inte.

Åsa Beckman är däremot allvarligt oroad över att språkmaterialismen har blivit så dominerande, och att själva genren lyrik i dag mer eller mindre har blivit identisk med en viss sorts estetik. Hon tycker att kvalitetskontrollen på förlagen har blivit för dålig, och att fältet har lämnats fritt för epigoner. Situationen påminner i mina ögon om när fyrtiotalismen kördes i botten genom överutgivning och ett flöde av epigoner runt 1950. Detta säger jag trots att jag gillar vissa senkomna fyrtiotalister, som t.ex. den som kultursociolog senare kände Harald Swedner vars debutbok ”analysis situs” från 1950 nog är den mest fyrtiotalistiska av alla fyrtiotalistiska diktsamlingar; den innehåller en hel del extremt lärd, pessimistisk men rolig poesi. (Skillnaden är att fyrtiotalismen hade en betydligt högre litterär kvalitet än språkmaterialismen någonsin nått upp till, och dessutom ett innehåll mitt i den högmodernistiska formen – budskapet var mer än bara brus.) Jag kommer också att tänka på när postmodernismen kördes i botten i början av 90-talet. Jag använder Horace Engdahls egna ord om vad det var som hände då, även om det inte är ett exakt citat. Det är dags för något nytt.