Mycket läsvärd artikel av Petter Larsson i Aftonbladet förra veckan om bostadsmarknaden, bostadsrättifieringen av Stockholm som har förvandlat hela samhället på ett genomgripande och förmodligen oåterkalleligt sätt.
Själv har jag på nära håll kunnat följa uppbyggnaden av vad Johan Jönson i sina två senaste böcker kallar "moderatstaden". När andelen bostadsrätter i Stockholms innerstad (liknande utveckling även i Göteborg och Malmö) på tio år går från 38 till 62 procent handlar det om en av de största samhällsförändringarna i Sverige under de senaste hundra åren. Detta i riktning mot ökade orättvisor och segregation; vi återskapar ett samhälle som de flesta trodde att vi redan hade lämnat bakom oss. Visserligen på högre materiell nivå än tidigare, men låtsasspelet blir ju än mer påfallande i ett förmodat jämlikt samhälle som det svenska.
Trots att Petter Larsson breder ut sig i viss längd om vad bostadsrättifieringen har inneburit har han ändå glömt några punkter, vilka jag här kan lägga till:
1) Det ökande bullret. Bullernivån ökar flerfaldigt i ett område där hyresrätter förvandlas till bostadsrätter, det vill säga i nästan alla områden i Stockholms innerstad. En del av alla renoveringsprojekt som genomförs är motiverade, men många bullersamma evighetsrenoveringar startar bara för att "höja värdet" på fastigheten, eller topprenovera sin lägenhet i konkurrens med grannen i väntan på nästa vinstgivande försäljning.
2) Omsättningen på boende. De som drivit igenom ombildningen flyttar nästan alltid ut omedelbart, under förutsättning att de cashar in den förväntade vinsten på några miljoner rätt ner i fickan. När de mest pengakåta flyttat ut kan det bli lite lugnare i huset, men vanligen fortsätter de boende att bytas ut ungefär var 18:e månad, det vill säga ungefär så ofta som de flesta byter mobiltelefon. Detta sker så länge bostadspriserna stiger eller förväntas fortsätta stiga. Förlorare blir de som vill stanna kvar och helt enkelt bara behöver en bostad, inte är ute efter någon påtvingad "bostadskarriär".
3) Utrensningen av husdjur. För snart tio år sedan skrev jag en text på lågstatussajten Sourze om Kungsholmens sista bakgårdskatt. Det finns inte mycket som behöver ändras i den texten. Överallt där det blir bostadsrätter börjar husdjuren - speciellt katterna - ses som sanitära olägenheter, de passar inte längre in. Speciellt inte katternas frihetsbehov! Sanningen att säga är det i dag åratal sedan jag såg någon katt gå fritt på Kungsholmen. Däremot finns det mängder av råttor överallt omkring i området.
4) Rest-hyresgästerna förvandlas till en blandning av tiggare och tjänstehjon. Jag har sett det hända flera gånger. De hyresgäster som blev kvar i huset, som inte hade råd att köpa, börjar desperat se sig omkring efter sätt att bevisa värdet av sin existens, att göra sig behjälpliga för bostadsrättsföreningen. De blir lätt personen som gör ärenden, som ställer upp, som står på tå inför bostadsrättsföreningens styrelse, bockar och bugar inför varierande besked. Petter Larsson säger att bostadssituationen påminner om början av 1900-talet. Det är inte sant, det är snarare ett 1800-talssamhälle jag ser växa fram.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
3 kommentarer :
Heja på Andreas,
du har fullständigt rätt.I alltihop, med få undantag.
Jag bor som hyresgäst i brf. Allt har varit som du beskriver det; eviga renoveringar, felbyggnationer, som ska göras om igen, rör som läcker, etc. Nu råkar jag ha en schysst föreningsstyrelse,och dessutom "råkar" jag ha en god dos personligt stolthet och mod, så jag känner mig ingalunda undergiven; har aldrig varit min trip.
Men det är beklagligt när offentliga personer med makt, som Laila Freivalds (S) påstår att hon måste köpa sin lägenhet på Kungsholmen för att det skulle vara så svårt för henne att vara hyresgäst hos sina grannar. SVÅRT? För Laila Freivalds? Bulls.
Men den här utvecklingen borde granskas oftare, och med lupp. Sossarna har varit med och sålt ut svesnska folkets egendomar till underpris, och ett antal småyuppies har köpt sig uppåt i husen, som dras med stora skulder, TROTS att de såldes överjävligt billigt i början.
Sensmoral: Låt inte amatörer sköta våra hus.
"Låt inte amatörer sköta våra hus." Bra sagt, och ett synnerligen bra inringande av den rovkapitalistiska liberalismens akilleshäl. Det är jättefint att tycka att var och en ska sköta sitt (välja bedöma renovera investera profitera designa tycka och tänka), men all framgång kräver expertis - och expertisen kräver individens underkastelse. Individens räckvidd är tyvärr liten. Ibland tänker jag att det är tur att inte jag själv får tycka om vägar, hus, el, bostäder eller andra praktiska saker ... varför? Jag har ingen koll.
Apropå de ekonomiskt svajiga bostadsrätterna, tror jag så här: om några år kommer en massa bostadsrättföreningar att börja be om offentligt stöd - det är så det brukar sluta när den privata köpfesten är slut. Då springer man till mamma staten. Sista utposten.
Kim Larsson
Bostadspolitiken känns alltför avgränsad. Det handlar inte bara om det ska byggas hyresrätter eller bostadsrätter. Bostadsrätter medför fler problem än de som man normalt talar om. Att bo i bostadsrätt ger oftast inte mer inflytande (utom för styrelsen) än för dem som bor i hyresrätt. Boendemiljön måste förbättras, och inte minst för dem som bor i bostadsrätt (se: Bostadsmyndighet, valfråga 2010).
Tanken med ägarlägenheter var god men det är med besvikelse jag kan konstatera att ägarlägenheterna inte innebär någon förbättring utan snarare bara spär på problemen.
Idag brister regelverken på ett sätt som gör det fullt möjligt för varje styrelse i en bostadsrättsförening att dölja i princip vad de vill för medlemmarna. Det finns som regel ingen insyn och inget inflytande för den som bor i bostadsrätt, trots att man är både medlem och delägare i föreningen. Hur rimligt är detta?
Lagar måste förändras så att bostadsrättshavare får något att säga till om i stället för den oligarki som råder i föreningarna!
Skicka en kommentar