2010-08-23

En nyskriven dikt av mig själv - ja, varför inte?

Somliga tror att jag är nån slags debattmaskin, eller att jag skulle ha ett horn i sidan till den svenska samtidspoesin. Ingetdera är sant. Jag har en lidelse för att diskutera och analysera litteratur, framförallt poesi. Min hållning är att poesin har ett enormt stort värde och är direkt kopplad till människans överlevnad, det vill säga det bästa i människan. Hennes innersta och djupast liggande resurser, för det är det som poesin vill artikulera.

Jag vill värna den riktigt bra poesin, för den är flerfaldigt hotad och förtryckt i dagens Sverige; dels från kommersialismen (det går ju över huvud taget inte att köpa poesi i de flesta boklådor), dels från den dåliga poesin som jag många gånger har namngett här och som vi kan kalla språkmaterialismen, för det är nära sanningen. Poesi som döljer sitt subjektiva incitament, poesi som inte vill kommunicera sitt hjärteärende (jag talar inte om enkla budskap) utom på möjligen extremt långa omvägar, poesi som filtreras genom en uppsättning språk- och litteraturteorier. Poesi som inte är ärlig, framförallt. Två av Sveriges bästa poeter i dag heter Peter Lindforss och Boel Schenlaer. Det finns några till, speciellt många är de inte.

Jag anser att jag vet vad jag talar om. Min hållning har jag lärt mig till stor del av Eric Fylkeson, en av de poeter som jag beundrar mest, även om det i dag är länge sedan vi hade någon kontakt. Vad gäller mina egna dikter skriver jag bara ner rader som tränger sig på; många gånger har jag drömt hela dikter eller sånger medan jag legat och sovit - oftast handlar det om när man faller i förnyad sömn under morgontimmarna. Jag vaknar och känner mig benådad, ibland får jag fatt i raderna. Den här dikten har ingen sådan historia, det är en nyskriven kort dikt, helt enkelt.

Med mitt Janusansikte vänt
mot det förflutna
kysser jag dig
Det är mer än ett minne
det händer nu.

- Andreas Björsten

Inga kommentarer :