Motvilligt skriver de ordet, ett antal kulturskribenter, det vill säga de skriver det inte alls egentligen. Sprkmtlsm eller något liknande brukar det bli; ett sätt att visa sitt förakt för dem som vill diskutera den här formen av poesi, det kan man inte ta miste på. Jag tror tjejerna kring o-tidskrift var de första att skriva språkmaterialism på det där sättet, och sen har det hängt kvar, nästan som ett mantra. Senast Jesper Olsson i SvD, som rentav skriver ”sprrrklmtrlsmmister”.
Det är ett sätt att omöjliggöra diskussion och frågan är vilka det egentligen är som stått för byggandet av skyttegravar under de senaste fem åren.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2 kommentarer :
Den som vill att jag ska bygga under min tes med lite mer argument och substantiella fakta kan ju kolla in ord(slag)växlingen mellan mig och Martina Lowden i ett gammalt nummer av Ordkonst.
http://www.ordkonst.af.lu.se/tidskriften.php?issue=12
Nej, Du ger Dig aldrig! Bla därför är det så intressant att debattera med Dig 8-)
Jag hör till den skara människor som gärna skriver sprkmtrlsm. Det handlar inte alls om förakt. Det handlar om att skapa utrymme i en (som jag upplever det) förstelnad och syrefattig debatt. För min del handlar det om humor, parodi och ironi. Språkmaterialismen (liksom dess nära syskon konkretismen) är i högsta grad beroende av humor, lek, språng och hugskott. Ibland kallar jag mig själv för Km Lrssn. Inte pga självförakt, utan för att det roar mig.
Men (och det rör sig om ett gigantiskt "men"): nu är det så att det endast återstår en enda självutnämnd sprk, förlåt, språkmaterialist. Det rör sig om Lf, förlåt, Looft.
Till sist: humorlösa debatter ger mig gåshud. Sådana kan sektmedlemmar få hålla på med.
Vrm hlsngr/Mik Snorsal
Skicka en kommentar