2010-08-23

Raderna: Ulf Eriksson

Ibland längtar man efter lite svalkande likgiltighet; men nej, inte den svalkan, inte den likgiltigheten, utan den andra, den som mystikerna kallade "den heliga likgiltigheten".

Men man är ingen mystiker, man är en kulturarbetare som stretar på, som övar på uthålligheten och övertygelsen i detta stret.
Idag hittade jag ett stycke ur essäboken "In i spegeln och bort", som faller in där någonstans, där det goda refererar till det sanna, eller det sköna, eller allt man gärna vill besitta, som man inte besitter.

"Det förefaller som om det goda funnes mycket långt borta och vore möjligt att uppfatta bara som ett slags återsken över vissa ord och handlingar. Eller som om det drev precis i utkanten av uppmärksamheten, som om det inbegrep någonting som gjorde det nästan omöjligt för oss att göra det goda till ett stabilt föremål för uppmärksamheten, till ett objekt. Kanske finns det just i denna aning en gryende kunskap om vad det goda är.
Ibland kan vi minnas att något förhållit sig på ett sätt som vi frestas kalla gott, men den upplevelsen genskjuts ofta av insikten om att vi brukar minnas det bästa och glömma det sämsta i våra liv. Ändå ter sig det goda ibland som ett ljuseko, ur ett en gång verkligt landskap.
Vi kan inte exakt peka på det goda.
Vi kan inte heller bemäktiga oss det goda och äga det.
Det är för långt borta.
Men vi kan inte heller undkomma det goda.
Det är för nära."

Ulf Eriksson

"In i spegeln och bort, utkast till en tidens estetik", 2002

Inga kommentarer :