Jag lovade ju halvt om halvt i en kommentar till det här inlägget att jag skulle bli språkmaterialist och nu har jag gjort slag i saken. Under sommaren har jag arbetat på min första diktsamling, ett konceptuellt, ickekommunikativt och helt igenom formfixerat verk som jag i dag har färdigställt och publicerat via Vulkan.
Det finns ju – som inte minst alla läsare av Argusbloggen vet – en litterär debatt som handlar om kommunikativ poesi vs. språkmaterialism och som har pågått i många år nu utan att någon över huvud taget har velat kalla sig språkmaterialist. Därför tänkte jag ta på mig den svenska poesins synder och bli den första. Kanske kommer jag att förbli den enda, men det gör ingenting; jag tillhör så gärna en egen liten litterär falang.
Jag skriver alltså under på alla definitioner av språkmaterialism som har använts av mina motståndare i debatten, jag kommer att publicera ett manifest och på min Kulturkontoret-blogg ska jag berätta mer om diktsamlingen – hur jag har jobbat med den och vilka problem jag har stött på under resans gång.
Så bege er nu genast åstad till Vulkan och köp den meningslösa, obegripliga, drygt fyrahundrasidiga språkmaterialistiska klassikern – the one and only – Brusa högre lilla å!
39 kommentarer :
8-D
Totalt übergenialt. Vilket oerhört skärpt schackdrag på litteraturscenen, såväl konstnärligt som politiskt!! Detta är vad världen skrek efter ... vi kan en gång för alla dödförklara den minst sagt segdragna språkmaterialismdebatten.
Det finns bara en och namnet är: Helena Looft.
RIP tråkspråkmaterialistdebattjat
Kim Larsson
Tack, Kim. Och, jo, jag tyckte det var dags för ett stiligt damoffer.
Sveriges första och kanske sista språkmaterialist.
Mycket bra drag. Men boken är dyr. Kan man få något smakprov?
Helt underbart. Ska genast tinga mig ett exemplar så snart jag återvänt till Stan (i fjällen). Grattis!
Tack, tack! Tyvärr blev boken så där dyr fast man bara betalar för tryckkostnaden, men jag skickar gärna en gratis recensions-pdf till dem som vill ha.
Vill gärna köpa några exemplar av denna underbara diktsamling!!!
Hur göra?
Lally, här köper man boken om man vill ha den på papper:
https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=47548
Länken "Provläs" på vulkan.se avslöjar sidorna 1-9. Jag undrar förstås vad som döljer sig på de övriga 390 sidorna.
István
Jag har smygläst sidorna 1-9 på vulkan.se. Leve språkmaterialismen!
István
Ja, visst är det spännande? Man undrar hur det ska sluta. Eller också inte ...
Nej, ingen behöver undra hur det slutar. Dessa ååååååån sträcker sig både bakåt & framåt i oändligheten på ett fullständigt toppmeningslöst sätt. De varken börjar eller slutar ...
Eller, så kan kan man faktiskt säga: Det är här det börjar & slutar, simultant. Som hos Jesus & TS Eliot. Det är inte svårt att föreställa sig dem i en duett, sjungandes: åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå
Tänk vilket kort & intensivt liv sprkmtrlsmn fick. Png tjff pff png bara ...
Ja, ni hör hur snurrsurrigt det blir när en stackars syftande poet försöker driva fram mening ur denna bok ... dags att sluta. Börja? Börje? Börjel?
Hlsnngr/Km Lrssn
När signifianten sammanfaller med det signifierade uppstår en tomhet, det "tomma intet" som Hegel talar om; för läsaren ett horror vacui som generarar ett interaktivt kommando, en vilja att uppfylla författarens abdikering med den subjektiva läsningens kryptogama myller av objet a och begär.
Postmodernismen står vid slutet av sin era och har inte längre något att säga. Just där uppstår det märkliga fenomenet; en utgång, en liten cirkel över a-et, som är få språk förunnat. Och få författare.
(Detta är bara upptakten en kommande recension i danska Weekendkulturen. Danskarna saknar ju ett å, och har begärt en introduktion till fenomenet)
Vad fint, Kim och Gabi, det gläder mig att ni ser det meningslösa i detta. Vi får verkligen hoppas att det lilla å:et tar sig ända över till Danmark.
Intressant, Gabi. Men vad är det för fenomen som du ska introducera danskarna till; själva bokstaven å?
Visst är denna bok perfekt för en konceptkväll? Massor av människor som hjälps åt att läsa "Brusa högre lilla å" i en å-inspererad miljö, med å:n & åar som projiseras på väggarna ... tänk er brusandet av vatten som kommer & går medan man hjälps åt att läsa ... varje person kan läsa 20 å:n ... sedan kommer nästa ... åååååååååååååååååååå vilken kväll!
Kim Larsson
Men vad säger ägaren till bloggen Brusa högre lilla å?
Kolla här: http://brusahogrelillaa.blogspot.com/
Vad gäller titeln på boken så har jag frågat Björn J:son Lindh, undrar om bloggägaren också har gjort det ...
Kims förslag om en konceptkväll låter väldigt trevligt!
...åets färd över åns vatten, som glider samman med sundet, vidare till Danmark, och än vidare, till vilket annat land som helst som saknar å...
vilket i sin tur skapar stora möjligheter för den nya konceptuella skapelsen Ö
eller "öh"...
Bokstaven Ö är ju en skrikande liten figur ... vilket får mig att tänka på att bokstäverna å ä & ö kan prata med varandra ... helt minimalistiskt kan det bli ...
- Ä?
- Ö!
- Ååå...
Kanske blev bokstaven i ledsen nu, & sa uuuuuu, men det är en annan story.
Kim larsson
Kanske har du rätt, Gabi, i en tidigare kommentar, att vi befinner oss i slutet av postmodernismen. Låt oss i varje fall hoppas det. Man kan inte leva av dekonstruktion allena.
Helena, jag har en åsikt om ditt verk. Ska jag yppa den?
Varför skulle du inte göra det?
Till Björsten: jag visste inte att Du var en senkommen absurdist. Varför i hela alfabetet skulle Du hålla inne med en åsikt? Håller Du på att återuppfinna Din publika persona som en annan Bowie? Spill bönorna som Du brukar. Och slappna av.
Hlsnngr/Km Lrssn
"Brusa högre lilla å" har verkligen satt myror i huvudet på mig (som om jag behövde fler) & jag känner/tycker så här: denna eleganta & skenbart enkla bok publiceras med underbar känsla för tajming ... den avlivar inte bara en segdragen semantisk debatt (med stundtals akuta tecken på skendebatt) om ordet språkmaterialism ... den markerar dessutom ett paradigmskifte ... den utgör slutet på en epok ... denna bok är (bland mycket annat) ett avslutande ironiskt nålstick i en kulturell ballong (en sådan ballong som alla trender/ismer slutar som) ... Helena Looft är inte bara Sveriges enda sprkmtrlst ... hon sammanfattar ytterst radikalt 10-15 års experimentlyrik ... man kan kort sagt säga att hon toppar ligan ... efter att hon gjort det har vi sprawlat, brusat & språkknastrat klart ... vi säger lättade farväl till ett dammigt 60-tal. Frvl!!
Detta är min djupa övertygelse.
Välkommen neofraktalrealistiska framtid!
Kim Larsson
PS Fråga inte vad det sista betyder ... det bara dök upp, vilket jag bara är glad för DS
Kim, du skrev ju i en tidigare kommentar här på bloggen att Anna Hallberg hade fått ett sprkmtrlstskt tggmm under foten som hon inte blir av med. Nu har jag tagit bort det där tuggummit åt henne! Och går omkring och tuggar på det.
Från och med nu kan alla som anklagats för språkmaterialism i debatten i lugn och ro få syssla med sin poesi – och alla som vill anklaga någon har fått en riktig fiende att slåss mot, av kött och blod. Kom an bara, jag lovar att vända andra kinden till.
Du går från klrht till klrht. Detta sprkmtrlstsk tggmm är mao ett skrmnt! Ett hlgt/välsgnt sprk-skrmnt. Du har tagit det i munnen, ätit de exprimentella köttet & dessutom tagit på Dig en del av kulturvärldens elände. Du är som Jss Krsts. Du har slagit två flgr i en smll! Jag tror bestämt att jag ska maila nn Hllbrg eller närbesläktad & meddela de lyckliga omständigheterna. Hoppas hon blir gld & lttd. Mgrnn har flyttats till ett annat huvud.
Jttgld hälsnngr/Km Lrssn
"Brusa högre lilla å" är mer konkretism än språkmaterialism. Redan titeln uttrycker en intention, vilket är ovanligt i språkmaterialistiska verk.
Givna jämförelsepunkter blir därför Erkki Lappalainens ljuddikter och den unge Bengt Emil Johnson, snarare än Lars Mikael Raattamaa, Anna Hallberg eller Jörgen Gassilewski.
Även om hon försöker lyckas inte Helena Looft skriva lika dåligt och icke-kommunikativt som några av de ledande språkmaterialisterna gjorde vid slutet av 00-talet. Men låt oss se vad det utlovade manifestet har att ge! (antecknat för några dagar sedan.)
Du försöker abrupt (för att inte säga fräckt) undkomma den centrala poängen i Loofts projekt. Hon är Sveriges enda verkande språkmaterialist, den enda person som omfamnar begreppet språkmaterialism för egen del. Hon har kapat det, annekterat det, exploaterat det. Vad gäller skillnaden mellan konkretismen & Loofts språkmaterialism kan man diskutera i det oändliga. De två begreppen är synnerligen synnerligen nära släkt. Men - vi driver med detta från ämnet, Loofts centrala poäng. Som Du verkar ignorera. Du ägnar Dig åt hårklyverier i brist på bättre. Acceptera att den sprkmtrlsmdbtt Du ägnat Dig åt (som Du är hyfsat ensam om att ägna Dig åt) är död. Eller kanske ska jag säga: dd. Det kanske är bra för Dig att veta.
Kim Larsson
PS Vad gäller de poeter/författare som Du brukade kalla språkmaterialister, skapar Du förresten en skev bild ... deras ickekommunikativitet kan sannerligen diskuteras ... läs tex det arabiskt-mystiska segmentet i Helgonlegender/väv eller boken Mil av Hallberg ... hittar Du inte hjärta/smärta där behöver Du arbeta på Din poetiska läskänslighet ...
Kim Larsson
En sak till, Björsten: jag undrar verkligen om Du läst boken ifråga. Vet Du vad "Brusa högre lilla å" innehåller?" Om inte, så fuskar Du genom att tala som om Du visste. Om Du vet, är Din jämförelse med nämnda poeter (Hallberg ect) totalt absurd. Looft lyckas onekligen skriva mindre kommunikativt än de Du nämner! Vad gäller bra & dåligt, är Looft med denna bok knappt på kartan ... här krävs mkt speciella referensramar. Detta är en extrem bok, en blivande klassiker.
Kim Larsson
Nu råkar det ju vara så – precis som Kim är inne på – att Raattamaa, Hallberg och Gassilewski faktiskt inte är språkmaterialister, så det är ingen idé att jämföra mig med dem. Dessutom är det skillnad på intention och intention. Att nämnda poeter skriver "dåligt och icke-kommunikativt" är ju din bedömning, Andreas, det är ingenting som de strävar efter i sin poesi. Själv försöker jag att låta bli att kommunicera; om det sedan ändå råkar bli kommunikativt i någon mening, eller om någon känner sig tilltalad av det jag gör, så kan jag inte hjälpa det, det ligger liksom utanför min kontroll.
Nån bad mig att yppa min åsikt, då gjorde jag det! Jag har egentligen mer att säga, dessutom, men ni kan vara vissa om att det jag sa var ganska välavvägt. Jag påstår till exempel inte det ni - Kim och Helena - verkar tro om Raattamaa, Hallberg och Gassilewski. Jag talade om karaktären av deras verk. Att de söker - i mer eller mindre renodlad form - det intentionslösa språkbruset.
De kvalitetsmässiga aspekterna på deras författarskap för alldeles för långt att diskutera i samma korta inlägg. Men det är sant att jag tycker Hallbergs författarskap har utvecklats på ett för mig mindre tilltalande sätt efter "Friktion" som jag tyckte var begåvad, även om det inte var min typ av poesi. Den bästa dikt jag sett av henne är faktiskt det korta smakprovet ur hennes nya diktsamling "Colloseum, Kolloseum" som publicerades i DN i somras, så hoppet är väl inte ute. Vad gäller "Helgonlegender" har den några enstaka bra dikter.
Axess-bloggen har åsikter om "Brusa högre lilla å":
http://www.axess.se/blog/post/2010/8/11/Stor-poet-i-det-lilla.aspx
Till Björsten ... den här diskussionen avviker som vi märker snabbt från centralpunkterna, som är: Helena Loofts bok, hennes manifest & vad hennes samlade projekt innebär för användandet av ordet språkmaterialism. Det är synnerligen svårt att diskutera med Dig, eftersom Du så intensivt använder Dig av en av retorikens punschådror. Du hoppar ogenerat över påståenden & frågor från andra, vilka är centrala för den aktuella diskussionen. Kort sagt: Du igonerar. Jag har ymnigt bemött ett kort inlägg av Dig, & jag undrar fortfarande hur Du kan jämföra Loofts oerhört minimalistiska bok med tex Hallbergs poesi ... det är inte fruktbart. Deras projekt är väldigt olika. Dessutom undivker Du konsekvent att ändra betydelsen av ordet språkmaterialism. Du kallar envist OEI-kretsen (we all know who) för språkmaterialister ... varför gör Du det? Jag påstår att Du argumenterar fräckt (dvs arrogant) ... även detta påstående från min sida faller platt ... jag undrar dessutom om Du vet vad "Brusa högre lilla å" innehåller, & Du svarar inte ... jag är iofs inte förvånad ... Du har de senaste åren upparbetat en avsevvärd energi i en debatt som Du är nästan ensam om att omhulda, & jag tycker att jag anar: fanatism. Till Din envishet hör en fantastisk ovilja att inkorporera Din motpart. Jag tror jag är klar med detta nu. Dags att vända sig till en mer fruktbar miljö, tror jag.
Värst vad Kim verkar aggressiv, jag tycker Andreas förklarat sin ståndpunkt på ett lugnt och balanserat sätt. Att Kim kanske inte håller med är väl en annan sak.
Att kalla OEI-kretsen för språkmaterialister är väl bara kontroversiellt i deras egna ögon. Vill man kan man kalla det Language-poesi men det är benämningar som handlar om samma sak.
Men Kim, all diskussion om svensk poesi upphör väl inte för att Helena Looft ger ut en i och för sig väldigt charmig diktsamling? Det vore sorgligt, tycker jag. Självklart har jag läst ”Brusa högre lilla å”, även om jag får medge att jag nog hoppade över några sidor i mitten. Jag förstår inte varför det skulle vara fräckt av mig att ha en egen åsikt, vilket jag har även i detta fall. Min tolkning av den här diktsamlingen innebär att den i första hand är ett konkretistiskt verk. Andra tolkningar som förekommer är att det är en parodi på språkmaterialismen. Ytterligare andra läsarter är tänkbara. Vad är problemet?
Jag jämför ju inte Helena Looft med Anna Hallberg, därför att de mycket riktigt är så pass olika. Däremot har jag skrivit att en given jämförelsepunkt är Erkki Lappalainens ljuddikter, som dels är konkretistiska, dels väldigt minimalistiska. Det finns också en norsk, kvinnlig samtidspoet vars namn jag tyvärr inte kan erinra mig som gör i någon mån likartade konkretistiska verk (om än inte lika sparsmakade som Helenas); hon skulle jag nog kalla språkmaterialist. Men Helenas verk saknar i mina ögon den teoretiska, moraliserande överbyggnad som kringgärdar den svenska språkmaterialismen och som har gjort den så outhärdlig. (Jag tror graden av humorlöshet är unik för den svenska language-poesin.)
Just lekfullheten i ”Brusa högre lilla å” leder tankarna till 60-talet, som ju faktiskt också har lagt en del av grunden till den nutida språkmaterialismen. Manifestskrivandet förändrar inte riktigt den saken.
Jag har redan sagt och skrivit på annat håll att den svenska språkmaterialismen håller på att förändras; den håller på att krypa ut ur sitt eget skinn. Detta pågår därför att de ledande poeterna och kritikerna vill behålla sin position trots att det litterära klimatet under de närmaste åren troligen kommer att förändras drastiskt. Helena Loofts verk skulle man kunna se som en bekräftelse av detta, ett led i denna förändring. Språkmaterialismen är död – leve språkmaterialismen, ungefär.
Till Björsten: wow alltså. Det är exakt detta jag menar när kritiserar Din debattteknik. Du halvsvarar & halvbemöter. Problemet (det finns iofs många) är att konkretismen & språkmaterialismen (nu annekterad av Looft) är så nära varandra; de två begreppen kan ibland byta plats med varandra. Om man kikar på Dina forna antagonister (i OEI-samfundet), så kan man hitta konkretistiska drag/projekt - som man lika gärna kan kalla språkmatrialistiska.
Det är inte fräckt av Dig att ha en åsikt; det är fräckt att hoppa över ett centralt problem - faktiskt den centrala poängen med Loofts verk. Hon har kapat ordet språkmaterialism, & hon fyller det med vad hon vill. Det är hennes nu. Du kommer ingen vart med att associera henne med poeter/författare som inte associerar sig själva med ordet ifråga, & det är inte fruktbart att försöka omdefiniera hennes litterära projekt - hon har genrebestämt sitt projekt själv. Hon skulle kunna kalla sin -ism för "konglomerismen", & Du skulle ha lika iten chans som nu att omdefiniera hennes projektnamn.
Men: vi överens om vissa saker. jag håller med om att den svenska poesin börjar förändras (tackgodegud), & jag känner att denna bok är ett tecken på det. Du uttrycker detta väl i slutet av Ditt senaste inlägg! & visst är boken charmig! Den har den humor som den forna sprkmtrlsmn borde haft hela tiden!
Till sist: jag menade att just denna debatt inte var fruktbar längre ... självklart menar jag inte att all poesidebatt stannar nu ... herregud alltså.
Namaste/Kim Larsson
Även före språkmaterialismens definitiva genombrott (2010) har det skrivits några bra dikter. Här är sista versen i Eric Pauli Fylkesons "Före kvällen":
"Dröm läggs på dröm
men bara en handlar om
att leva om sitt liv
i endräkt,
att söka varaktig kontakt
med skuggorna
nere vid tjärnen,
att lämna G
och med sina allra minsta
försöka nå fram till å
före kvällen"
Profetiskt!
István
Å, coolt! I vilken diktsamling finns den?
"Hinna före kvällen" (Ellerströms, 2003)
Hela dikten "Före kvällen" finns annars här: http://www.estradpoesi.com/estradpoesi/tavling.html
(scrolla ner, femte dikten uppifrån)
István
Vad fint! Jag måste genast citera den på min Kulturkontoretblogg också.
Till Istvan & Helena: jag undrar vad Fylkeson tycker om kopplingen. Det vore spännande att höra. Han är ju synnerligen intresserad av magiska/subliminala samband. Jag vill dessutom passa på att tipsa om dikten "Bokstäverna i Gud", som ligger sist i boken "Raklång på vattnet - dikter i ruval 1970-86".
Kim Larsson
Skicka en kommentar