Yttrandefrihet och yttrandejämlikhet

På konferensen Litteraturen och makten, som jag skrivit om tidigare här, pratade statsvetaren Ludvig Beckman under rubriken "Yttrandefrihet och yttrandejämlikhet". Han hade en ganska minimalistisk tolkning av begreppet yttrandefrihet; som han och hans skola av forskare ser det kan yttrandefriheten enbart hotas av staten, alltså inte av organisationer, privatpersoner eller ens kommun och landsting. Tveksam definition säger jag; då till exempel företag inom kommunen kan sätta "munkavle" på sina anställda, då kriminella organisationer kan hota undersökande journalister till tystnad osv. Andra stater kan också hota författare/journalister/tecknare verksamma i ett annat land, det har vi sett exempel på.

Ludvig Beckman menade att begreppet yttrandefrihet kompletteras av att man också tar upp yttrandejämlikhet, vilket är två begrepp som ofta rörs ihop i Sverige. Att en del människor har svårare att komma till tals än andra - att de så att säga hindras i utövandet av sin yttrandefrihet - beror på bristande yttrandejämlikhet och inget annat. Säg det till den journalist som blivit arbetslös och förgäves söker nytt jobb, eller till till exempel Sven Lindqvist som var svartlistad av svensk press i tre år efter att ha givit ut boken "Reklamen är livsfarlig" 1956 (han berättade själv om det under det följande seminariet).

Och vad ska man säga om när Kulturrådet bestraffar tidskrifter som kritiserat utformningen av kulturtidskriftsstödet genom indraget eller minskat bidrag? Är inte det rent av ett exempel i dag på hur svenska staten minskar yttrandefriheten, en rättighet som borde vara absolut?

Så om jag inte är riktigt överens med Ludvig Beckman om den snäva tolkningen och om uppfattningen att svensk yttrandefrihet inte är hotad i dagens läge, så sa han andra saker jag tyckte var bra.

"Yttrandefriheten kan inte helt ta hänsyn till vad andra uppfattar som kränkande." Håller med, och så fortsättningen, som är en intressant konklusion:
"Det är en sak att kränka en åsikt, en annan att kränka en egenskap."

I poesidebatten har jag till exempel blivit hånad för mitt utseende av Martina Lowden på O-tidskrift (nu raderat sedan länge). Det är följaktligen att kränka en egenskap hos mig. Jag har kritiserat språkmaterialisterna (om de nu finns) för deras poesisyn och för att den typen av poesi blivit så dominerande; fast den kritiken träffar mer förlag och kultursidor. Det är alltså deras åsikter jag kränker och inte deras egenskaper. Ändå har jag fått höra många gånger, att så får man inte säga!