Om harmlösa kulturchefer, changerande kultursidor och en obehaglig Axess-svans

Se gärna Axess tv-sända debatt om kulturjournalistiken. Fyra jämngamla och jag höll på att säga jämntjocka kulturchefer, varav samtliga är ganska nytillträdda och en (SvD:s Stefan Eklund) dessutom redan är på väg att lämna jobbet. Mest engagerad och välformulerad är, tycker jag, Åsa Linderborg.
Aftonbladets kultursida har, efter en trevande inledning av hennes redaktörskap, börjat hitta sin form och något tonat ner andelen stort uppslagna färgbilder och yrvaket entusiastiska artiklar med populärkulturell inriktning. Också moderatorn Peter Luthersson, för övrigt en gång kulturchef på SvD, gör ett bra jobb genom att försöka hitta frågor där kulturchefernas ställningstaganden skiljer sig åt. Vilket visar sig ganska svårt. Det är ett gäng garderade och tillbakalutade kulturchefer vi möter, alltså med undantag för Åsa Linderborg. Hon är väl snart sagt den enda av dem som faktiskt publicerar skarpa samhällskommentarer från ett lite mindre opportunt håll; DN:s Björn Wiman gnäller på att det saknas oväntade infallsvinklar och hugskott på kultursidorna men verkar inte själv vara beredd att publicera den typen av artiklar.


Se också kommentarerna på Axess-bloggen till det här inslaget. Axess är, enligt min mening, en väldigt bra, självständig kulturtidskrift för vilken begreppet folkbildning inte är främmande. Dock har Axess-bloggen en svans av kommentatorer med en annan inriktning, en närmast mörkblå elitistisk höger. Hur pass representativa de är för strömningar i samhället är dock svårt att avgöra. Signaturerna ”Henrik Kjellingland” och ”Liberal” propagerar för att man ska sluta läsa svenska kultursidor, därför att de håller en så låg nivå, det är mest underhållning och populärkulturellt material. I stället ska man glädja sig åt tillgången på t.ex. tyskspråkiga tidningar på nätet. Man resonerar ungefär som många inom den europeiska adeln gjorde innan 1789; tillståndet hos bondefolkningen (läs: arbetarbefolkningen) i våra lågklassiga hemländer, som t.ex. Sverige, spelar mindre roll. Jag är del av en internationell elit, och vi talar samma språk, är den (outsagda) hållningen. Det vore betydligt modigare att argumentera för bättre kultursidor i Sverige, så länge vårt modersmål är svenska?