Anteckningar om Erkki Lappalainen RIP

Poeten och grundaren av den svenska poetry slam-rörelsen, Erkki Lappalainen, har gått bort, alldeles för tidigt. Han var bara sextiotre år. En viktig traditionsbärare och gåtfull personlighet, som väckte respekt i de flesta läger, är borta. Det känns tomt efter honom. Jag träffade honom många gånger men kan inte påstå att jag egentligen lärde känna honom. Jag uppfattade Erkki som hemlighetsfull och karismatisk, och svår att definiera. I större eller mindre grad är det väl så med de flesta människor, och ska så vara, att det finns en rest av något gåtfullt, men Erkki hade i hög grad något oåtkomligt i sitt väsen. Något har väl hans ursprung i finska Karelen nära ryska gränsen strax efter krigsslutet med saken att göra, även om jag inte känner de närmare omständigheterna. Erkki hade vänner över hela världen, samtidigt som han var ganska sluten och tystlåten, också det en av dessa paradoxer vi lever med.

Här finns en fin minnessida under uppbyggnad, poeters och andra vänners gemensamma minnen av Erkki. Jag har bara några få saker till att tillföra, saker som jag kommit att tänka på när jag legat och grubblat över Erkkis öde (lika väl som över mitt eget, det får erkännas), några beståndsdelar som jag tror varit betydelsefulla.

Erkki var f.d. metallarbetare, lika väl som Marc Smith (grundare av amerikansk poetry slam) var byggnadsarbetare. Här finns en klassaspekt, något som kan både hämma och befria; det självständiga skapandet kommer ofta underifrån! Erkki var experimentell i sitt eget skapande, samtidigt som han bejakade noggrannheten i poetry slams regelverk. Möjligheten för var och en att få läsa i tre minuter på scenen, med exakt samma förutsättningar som alla andra tävlande. Det var det han värnade om, tror jag. Därigenom skapades ett forum för nya konstnärskap som inte hade andra vägar att gå. En väg som inte kan eller får myglas bort.

Kulturlivet i övrigt är inte öppet, där finns många beslut bakom stängda dörrar, en poetkarriär kan dumpas i all tysthet. Sedan går folk runt och viskar lite konspiratoriskt: han eller hon fick visst kicken av Bonniers. I poetry slam sker bedömningen öppet och är därför egentligen ärligare. Den renhårigheten tillhör de bästa sidorna hos denna, av sina utövare, hatälskade företeelse som också är en konstart. Erkki väntade i varje ögonblick på att en stor begåvning skulle springa fram ur folket, bland dem som sökte sig till Rinkeby Poetry Slam. Eller så har jag fel.

Folkhögskolorna innan skrivarkursernas tid var något väl så kreativt som i dag. En väg för oförutsägbara personligheter. Erkki gick grundkursen på Biskops-Arnö runt 1970, tillsammans med bland andra Eric Fylkeson, Han tog folkhögskolevägen till livet och litteraturen, för att sedan utvecklas vidare, vilket andra vänner kan berätta mera om. Här skriver jag mina egna minnen och funderingar.
.
Jag mötte Erkki många gånger från mitten av 80-talet, först på Poeternas Estrad (som han var med och grundade tillsammans med Ola Torbiörnson), någon gång på Hultsfredsfestivalen där han medverkade. Flest gånger mötte jag honom naturligtvis i samband med Rinkeby Poetry Slam från början av 00-talet, när jag själv hade kommit igång med att tävla efter en ganska lång inledande tvekan. Jag kom fram till att, nej, det går inte att tävla i poesi, men det är ändå ganska roligt att göra det! Bara man inte säljer sig själv.

Från början stod blyghet och respekt emellan oss, åtminstone från min sida. Så småningom lärde jag känna honom lite bättre. Jag har tänkt ibland att jag borde ha tagit bättre hand om honom, bjudit honom på choklad till exempel, fast han kanske inte ens tyckte om choklad? Jag värdesätter hur som helst mina möten med hans allvar och underfundiga humor. Erkki hade stor integritet och gick sin egen väg.